Trots min ringa ålder var det igår 33 år sedan den första slemproppen gick, ett antal timmar senare följd av äldste sonen.

Denne medelålders unge man, som titulerar mig Mamma, är numera gift men eftersom han var gräsänkling på sin födelsedag  undrade han om han fick fira den hos oss. Förmodligen för att han ville vakna upp till de ljuva tonerna av  två falsksjungande föräldrars gratulationssång.

Så blev det, och tidigt dessutom. Grabben jobbar i Helsingborg och trafiken är inte att leka med. Alltså satt jag färdigrenoverad och klädd vid frukostbordet före klockan sju på morgonen. Mannen tyckte jag kunde köra till skolan, men jag misstänkte att inte ens Vaktis hade fått ändan ur vagnen och låst upp så dags och då är faktiskt köket att föredra framför skolans parkering.

På sena eftermiddagen samlades den manliga delen av familjen, dvs. Mannen och sönerna, och jag här efter våra respektive arbeten för att åka gemensamt till dottern och hennes sambo. De skulle bjuda på födelsedagsmiddag. De hade blivit en till!
Inget barnbarn, men väl ett lurvigt litet substitut, Selma! Åtta veckor gammal urgullig labrador-goldenretrieverflicka.
Förutom sitt intagande yttre verkar hon vara en väldigt trevlig och  social liten dam.

Yngste sonen var lite blek om nosen, och ovanligt tyst konstaterade hans moder. Han hade ju nyligen varit förkyld så…

Men det var inte förkylning som slog till under middagen. Det var något mycket mer högljutt som hördes från toaletten.  Ingen av grabbarna i denna familj har någonsin kräkt i smyg. Tårta var bara inte att tänka på för honom, och när det väl verkade ha lugnat sig lite samlade vi ihop oss i bilen. Jag körde. Kortare bitar i taget så att han kunde spy ut. Om jag inte hann stanna blev det i 1) en hundbajspåse vi fått med oss
2) en plastkasse från ICA Toppen.

Trots nedhissade bilrutor (med risk att det skulle flyga omkring) exponerades vi säkert duktigt för basseluskorna. Lillgrabben lämnades av vid sin lägenhet i stan och vi fortsatte ut till Kalkbrottet. Jag har min egen huskur när jag har utsatts för smitta. Utöver vitlök, honung, ingefära, grönt te och chili alltså. Gammeldansk. Nu fanns det ingen Gammeldansk på besök utan det fick duga med några skvättar MümmelMann.

Mannen avstod. Det skulle han inte gjort, för tidigt i morse var det hans tur. Äldste sonen insåg vad klockan var slagen och begav sig snabbt hemåt. Själv mådde jag allt annat än bra i magen och förstod att det var en fråga om tid och inget annat. Med tanke på att det är lov nästa vecka och många kollegor/elever ska resa bort beslöt jag att sätta mig själv i karantän. Egentligen borde skolan sala till min karensdag…  För annars hade jag hunnit dit innan även min snabb-bantning satte igång.

På morgonkvisten hörde yngste sonen av sig och ville ha hem Coca, Resorb och rostebröd. Willys på Limhamn öppnar redan 07,00 och jag hoppades jag skulle hinna varvet runt medan jag fortfarande var i gångbart skick. Där kunde väl inte var så mycket folk klockan sju. HA! Där var hur många som helst. Folk som samlade frukost, handlade med sig lunch och några gubbar som verkade vara glada att det hade öppnat så de fick komma inomhus.
Jag kom på att en snäll soppa är nog också var bra att handla och frågade en tjej i frukten var jag kunde hitta pås-soppor.
– Längst ner till höger i gång 2.
Tack för det. Ner i gång 2. Inte fanns där några pås-soppor. Inte ens sop-påsar.
En annan anställd som packade upp mejerivaror svarade att det fanns längre in på kaffehyllan, uppe vid frukten. Tillbaks igen. Inga där heller. Vid det laget började min mage låta misstänkt bullrig och jag var färdig att skita i soppan. (Nej, den var dålig. Riktigt dålig.) På vägen ut, på en helt annan hylla, fick jag i alla fall syn på sopporna och fick med några.

Upp till sonen och lämna nödprovianten och in i bilen och ratta hemåt. Med en viss brådska. Då börjar näsan blöda. Jag har något blodkärl där som alltid protesterar när det tycker jag skenar iväg och inte får mina timmar. Grävde upp en halvbegagnad pappersnäsduk ur fickan och tryckte in hälften i kranen. En blick i backspegeln berättade att jag inte såg riktigt klok ut. I princip direkt ur sängen, håret i någon naturligt rufsig svans och en decimeter papper fladdrande under näsan.

Då inträffar så klart det där som bara har hänt ett fåtal gånger under alla de år jag haft körkort. Jag blir stoppad av polisen för att visa körkort och nykterhet. Båda blev godkända, även om polisvalpen tittade lite skumt på mina pupiller med tanke på den rödfläckiga fanan.

Tur att jag inte tog mer profylaktisk Mümmel Mann i morse. Nu är det för sent.