Det närmar sig jul, och för en gångs skull har jag redan införskaffat en julklapp. Mottagaren är ännu inte läskunnig så jag kan lugnt skriva  vad det är, nämligen ett träpussel. Pedagogiskt och miljövänligt!

Utan att trassla in mig i politiska likheter kan jag tala om att pusslet föreställer två av mina litterära favoriter; Alfons Åberg och hans pappa. Redan när jag såg bilden utanpå förpackningen tändes en nostalgisk längtan hos mig. När barnen var små och ville höra godnattsaga innan de somnade, då var Alfons förstahandsvalet, både för dem och mig. Det var tur att det fanns så många Alfons-böcker att välja på, annars hade vi kanske tröttnat.  Det var i alla fall många mysiga kvällstunder som poppade upp i mitt minne vid åsynen av pusslet.

Även om jag redan köpt årets första julklapp är inte framförhållningen så stor att den redan är inslagen och lackad. Nej, den ligger fortfarande på köksbänken till allmän beskådan. Mannen tittade på lådan härom kvällen och muttrade något ogillande som fick mig att höja på ögonbrynen.

–Vad sa han? Sängrökning?

Jodå, det sade han och pekade på bilden. Och visst, så är det.

Pusslet visar en bild av Alfons i sin ljusblå pyjamas, halvt nedkrupen i sin bäddade säng med orange sängstolpar. Bredvid honom, i nattlampans gula sken sitter pappa. Vänligt leende med sagoboken uppslagen. Och med pipan i munnen. För att inget ska missförstås finns seglar små vita rökpuffar upp från pipan.

Både Alfons, pappa och dockan på golvet ser väldigt tillfreds och harmoniska ut. Den enda som verkar önska sig någon annanstans är katten på tavlan.

Det värsta är att jag inte ens reagerat på bilden. Jag som alltid brukar finna fem fel. Även om jag rökte förr i tiden, så har jag i alla fall aldrig rökt i eget eller barnens sovrum. De skällde tillräckligt när någon rökte, oavsett var.
Ändå  var det  på 1970- och 80-talet fortfarande OK att röka, även inomhus.

Än värre var det på 1950-talet, har jag ett svagt minne av.
Båda föräldrarna rökte, och det ingick alltid i dukningen att sätta fram askkoppar. Ingen finservis var komplett utan tillhörande askkoppar! Att det skulle vara farligt för någon fanns inte på kartan. Det var nästan på läkares rekommendation…

Riktigt när denna annons är från vet jag  inte – en väninna (Tack Barbro!) skickade den och de andra till mig i veckan. Och undrade om dagens ungdomar tror på att man körde sådan reklam då.

Inte finns det väl någon tjej som följt den mannen idag? Hur tvålfager han än var luktade han garanterat askkopp.

Nu är jag lätt fundersam om jag verkligen ska ge pusslet i julklapp till en oskyldig treåring.
En liten rar gosse, som åtminstone så sent som i fjol trodde bergsäkert på tomten.