One of those days

Nämn något PMS och jag kryssar för det idag. Däribland en viss (tidernas understatement) retlighet.

Middagsrasten passade jag på att sätta in pengar på banken. Inte egna utan för en organisations räkning. På vägen tillbaks till jobb passerade jag läkargruppen som skyltade med öppet hus för flunsavaccinering. Det var väl lika bra att slå till. Syrran som stack mig tyckte det var bra att jag kom. Årets flunsa ska tydligen slå hårt mot överviktiga. OCH VAD RÖR DET MIG? JAG ÄR FÖR HELSKOTTA BARA LITE MENSSVULLEN!!

Men det sade jag inte, bara muttrade något ohörbart. Tillbaks till skolan och på eftermiddagsfikan berättade jag för några kollegor om vaccineringen. Även oväsentliga detaljer. Då kommer någon på att det inte är svininfluensa i år, utan flodhästdito. Även om han log sitt mest inställsamma leende efteråt och ville ta i hand ska han sent förlåtas. Jag trodde han var min vän, Skitstöveln.

Upp på arbetsrummet igen. Inga lektioner, enbart rättningsarbete. Det är inte alla som förstår instruktioner klara som korvspad tydligen. För inte är jag någonsin luddig i mina formuleringar.

Arbetsrummet delas av flera och plötsligt går en kollegorna upp i röstvolym, typ betongborr i diskanten för att hon blir irriterad på något som någon annan  gjort eller inte gjort. Samtidigt som jag försöker hitta argumentationen i en argumenterande uppsats på engelska.  Jag ber henne tagga ner lite och hon undrar vad jag vill.
Försöka tänka, svarar jag, och får ett fräsande
Vad tror du jag gör då? till svar.
Det är faktiskt min PMS-dag och ingen annans, men jag avhåller mig från att be henne tänka tyst, för bövelen! En mördande blick får räcka.

Det är faktiskt tur att jag är så behärskad som jag är.

På vägen hem in om Willys för att proviantera. På väg mot lökbingen klämmer sig en man precis framför mig och rycker en påse. Om han såg min blick svartna eller han avsåg att vara vänlig från början vet jag inte, men han räckte i alla fall mig påsen med ett rart leende. Det var nästan så jag skämdes för mina onda tankar.

Alltså, framme vid kassan stoppar en annan man framför mig upp kön för att torka av chokladsås som var kletad på hyllan där man placerar kundkorgar. Jag försökte verkligen vara lite social och frågade om han kladdat ner.
Det hade han inte, han bara torkade bort efter någon annan. Lagom charmigt humör där med, och tillade så att jag eller någon annan inte skulle få det på kappan. Sådant ska uppmuntras så jag log mitt vänligaste leende och sade att det var jag tacksam för.
Ja, det är väl bönner i Vellinge, svarade han.
Säkert, sa jag, de är som de är, Vellingebönnerna.
Kul att kunna skoja lite en dag som denna.
Då framgår det att han är bonde från Vellinge, och inte alls uppskattade att jag nappade.

Nästa månad ska jag hålla käft. Hela dagen.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till One of those days

  1. Ingrid skriver:

    Allt lugnar ner sig när du passerat 50.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s