På SVT går en serie som heter Starke man. Den handlar om en skånsk fiktiv(?) kommun, Svinarp, och är himla rolig. Tycker i alla fall jag, och känner mig manad att skriva om Svinarps lika fiktiva grannkommun, Grisaberga. I Svinarps kommunvapen syns en gris, medan det i Grisabergas finns ett vildsvin. Vildsvin har som bekant lite större frihet.   

På den tiden när jag var liten och det hette kristendom i stället för religionskunskap i skolan hade jag en bild av Gud som en gammal farbror. Vit naturligtvis, som alla andra goda litterära figurer , med vitt hår och vitt skägg, sittandes på en gyllene tron i ett vitt moln.
Att en stor stol kunde bäras upp av vattenånga var lika självklart för mig som att lite fisk och bröd skulle räcka till ett helt regemente.

Det är väl det som menas med att tro som ett barn. Köp rubbet, ifrågasätt inget.

Nu har jag blivit stor och har en helt annan bild av högre makter. Åtminstone för det mesta. Det finns ändå tillfällen i livet när det i den bästa av världar, alltså Grisaberga,  återuppstår en bild av en allsmäktig äldre man med vitt skägg. Denne man sitter – förvånansvärt nog – inte på en gyllene tron.  I stället har han väldigt många stolar att sitta på, och får till och med betalt för det.

Det vita molnet har tagit skepnad av ett stort tegelhus. Ett hus som man vanvördigt  passerar  utan att ens bocka eller niga.

Om min barndoms gud var omgiven av sjungande änglar är Grisabergas konung omgiven av demoner.  Möjligen var de änglar innan de kom in i Maktens Stia men förvandlades vid det tvåhundrade varvet genom svängdörrarna till sina svarta motsvarigheter. Eller så är det ett inträdeskrav att vara demonisk från början. Härom tvistar olika skolor.

En annan väldigt säregen företeelse är att ingen från Tegelhuset lämnar spelbrickan. Normalt när man spelar rävspel – eller svälta svin –  åker deltagare ut vid en viss ålder, men inte här. I stället uppfinns stundtals nya titlar. Kungen blir Kejsare och den förmodade kronprinsen förblir, om inte groda, så just prins. Den Helige, vars ande svävar över kringliggande byggnader, tituleras numera konsult, men finns lik förbannat kvar i korridorerna.

Kvinnorna däremot behåller sitt gamla status. En gång häxa, alltid häxa. Och kvar i Huset.

Welcome to the hotel Grisaberga
Such a lovely place, Such a lovely face.
You can checkout any time you like,
But you can never leave

Detta gäller alltså för Himmelrikets filial, varifrån eviga änglar och demoner styr sitt rike.  I det längsta kämpande för att hålla invånarna ovetande.
Det innebär att dessa enbart fick blanda sig med tamgrisar utanför vallgravarna. Innanför dessa kom endast tamgrisar som kunde visa att de hade som ambition att bli valfläsk, eller som anställda av en medborgare i Grisaberga.

Så levde livet i hundra år i Grisaberga, tills en dag det kom en vind från den Nya Tiden. Vinden virvlade runt och ställde till oreda.  Både Fadern (dvs. Kejsaren, alltså f.d. Kungen), Sonen (dvs. Kronprinsen, ej att förväxla med en groda), den helige Ande (alltså konsulten) och de vita Häxorna blev högeligen förvirrade men ska väl tillerkännas att de försökte blidka invånarna med både små och stora tankar.

På den tiden när jag var liten och trodde att  en farbror med vitt skägg var Gud hade jag kanske köpt rubbet.  Nu tror jag inte på himlen runt hörnet längre, men inser att en och annan saga kan vara sann.