Den gångna helgen gick helt i afrikanska tecken.

I fredags vid lunchtid  åkte en kollega, sju gymnasister  och jag till en kursgård utanför Halmstad. Anledningen var att vi skulle delta i en work-shop för Star for life.

Jag var utsedd att köpa biljetter i förväg och var i god tid på Centralen i Malmö.  Eftersom det var fråga om gruppbiljett, med två deltagare över 20 år och resten under kändes det lugnast att köpa över disk. En kvart senare var jag framme i luckan och fick veta att biljetter till Öresundstågen såldes i Skånetrafikens lucka. I andra ändan av stationen. Suck och stön och dit istället. Naturligtvis en ny kö. Tur att jag var i tid…

Så småningom hade tösen bakom disken lyckats knappa fram biljetter till mig, efter att först ha ringt o kollat med någon överordnad att det blev rätt.

Precis i tid hade de sju flickorna kommit och vi tågade mot spår 10. Nästan  framme fick jag en sån där kontrollfobigrej och kollade biljetten. Tur, för den var bara utställd till sju personer, och med kollegan som skulle kliva på i Lund blev vi nio.

In igen på Skånetrafikens kontor, ny nummerlapp, ett öga på den och ett på klockan. Men vi hann och lyckades erövra nio platser i samma vagn. Lagom till stoppet i Lund fick vi veta att vagnen vi satt på skulle kopplas bort i Helsingborg. Det innebar att vi  – för att få sitta alls – blev lagom utspridda i  hela tåget.

En osedvanligt serviceminded man på Halmstad Lokaltrafik hade skickat mig en beskrivning på hur vi skulle gå från stationen till regionalbussen vi skulle vidare med. Eftersom det var något av en träskpil, som gick en gång i timmen, och vi bara hade tio minuter på oss sedan tåget landat var det långa benet före.
En grupp från Borgarskolan också skulle dit, och mycket riktigt, framför oss gick en annan grupp ungdomar i gymnasieåldern. När både de och vi kom fram till hållplatsen kom två bussar precis rullande. Den andra gruppen var på väg att stiga på fel buss , men jag försökte – som den goda medmänniska jag är – hindra dem och sade att det var 314 de skulle ta. De tittade mycket konstigt på mig och sade på  ren halländska att det skulle de inte alls.
Det var alltså inte gruppen från Borgar.

Vi kom på rätt buss och flera hallänningar pekade hjälpsamt ut vägen till kursgården för oss när vi gick av på en landsväg någonstans i mitten av Ingenstans.

Efter inkvartering och fika satte det hela i gång med olika föreläsningar, erfarenhetsutbyte och workshops. Allt för att utveckla  projektet som går ut på att stoppa spridningen av HIV/AIDS i Sydafrika, Namibia och Sri Lanka. Sista föreläsningen på fredagen slutade halv tio, och vi fick veta att det senare skulle bli en late night movie om Mandela, men vi beslöt att ta en tidig kväll i stället och trynade in klockan tio.        

På natten vaknade jag och behövde gå på toa. Jag smög upp i det grå mörkret och kom in på toa, Innan jag öppnade dörren till rummet släckte jag ljuset där inne och var alltså fullständigt blind när jag klev ut. Rätt i famnen på min rumskamrat, som också vaknat och behövt.  Det var minst sagt skrämmande att i mörker på ett främmande ställe gå rätt på kött och blod där man inte förväntar sig det.

Lördagen bjöd på fortsatt program fram till klockan ett, inklusive ett kort framträdande av Star Choir. Efter det galopperade vi med våra väskor upp på landsvägen för att hinna med eftermiddagens träskpil till civilisationen. På hållplatsen stod en äldre man. Hans blodsprängda näsa matchade mössan i melerat rött garn, modell smurf-luva. Jag frågade honom om vi stod på rätt sida vägen för att åka till Halmstad och fick en lång, sällskaplig utläggning på fullt begriplig halländska till svar . När tjejerna började diskutera tandvärk ville han vara med och berättade om sitt senaste tandläkarbesök, med guidad tur i hans mun. Ibland imponeras jag av våra ungdomar som verkligen kan prata med bönder på bönders vis. Gränsen gick ändå nånstans där gubben drog av sig mössan, lade en luska i handen som han använde för att fixa till frisyren.
– Med så månge granne töser måste man va fin.

Det blev en timmes väntan på tåget på stationen. En man med rötterna i ett annat land passade när min kollega gick ut en sväng på att fråga mig  hur många vackra döttrar jag hade egentligen. En, och hon var inte där. Hur underbart goa alla de medföljande tjejerna än är är jag väldigt tacksam att de inte är mina.
Det var tillräckligt tufft med en egen dotter i tonåren när det begav sig.

Strax innan Malmö C stannade tåget. Vi hade redan börjat ta på jackor och samla ihop våra pinaler. I högtalaren hörs en röst som säger ungefär så här:
-Tyvärr har tåget råkat ut för en påkörning av människa, och vi inväntar nu att räddningstjänsten ska komma innan vi kan fortsätta resan.

Någon minut senare kommer en annan  röst i högtalaren och ber om ursäkt för att de råkar köra upp fel automatmeddelande. Vi hade inte alls kört på någon, det var bara fullt på vårt spår.

Jag blir lite mörkrädd om det är så vanligt att  människor mer eller mindre ramlar framför tåget att man måste ha ett inspelat autosvar för den händelsen. Om jag omskolar mig ska jag inte bli lokförare i alla fall.

Söndag kväll var det dags för the Big Thing. Touch of Africa-gala på Malmö Arena. Från Sydafrika medverkade Star Choir, från de svenska vänskolorna 450 elever i kören, lägg till det Triple and Touch, Jonathan Johansson, Dogge Dogelito  och Måns Zelmerlöv.

En magisk kväll låter som en floskel, men jag kan inte hitta något bättre sätt att beskriva det. Fantastisk medryckande musik, otrolig stämning och en enorm kuliss med 450 skönsjungande tjejer i olikfärgade t-shirts bakom scenen.

En härlig ‘detalj’ från kvällen var när Måns vände sig om och tackade kören. 450 tjejer… minst 449 av dem skrek rätt ut av glädje!

Alla jag har mött på skolan idag som var på konserten igår, inklusive min egen spegelbild, har lett från öra till öra.

Vi kommer att fixa vardagen ett bra tag med den konserten i minnet.