Den senaste veckan har jag gjort något jag aldrig gjort förr,  gått mannekäng.

För några veckor sedan blev jag som sagt tillfrågad  om jag kunde tänka mig att visa kläder på en modevisning här i Påfågelshuset. Efter en del velande svarade jag ja, av just den anledningen att jag aldrig gjort det förr. Klockan tickar på och det gäller kanske att ta vara på tillfällena innan det blir för sent.

I söndags eftermiddag var det dags. En ung bekant hade talat om för mig att jag alla gånger skulle bli stylad innan, men jag hade vissa tvivel. Alltså stylade jag till mig själv så gott det gick i förväg. Det innebar att platttången åkte fram igen.

Under lördagens tur i Malmö hade  jag  nämligen råkat på Siw Malmqvist som satt och signerade sina memoarer i en bokhandel. Hon log så vänligt och konspiratoriskt mot mig. Säkerligen för att vi hade samma frisyr. Inte för att hon kände i lilltån att den första skiva jag ägde var Skona mitt hjärta med just Siwan. En julklapp från någon släkting.  Ett tag funderade jag på att stega fram och berätta det, men en man klev framför mig och frågade om hon inte mindes hans kusin, som kompat henne i Alvesta Folkets Park 1964.
Jag tyckte hon fick sin dagliga nostalgidos  där och gick vidare. Men min frisyr skulle i alla fall ändras till modevisningen. Plattas till och bli lite organiserad. Dessutom hittade jag i badrumsskåpet en burk med tonad foundation, dvs. solbränna,  som jag duttade på i ansiktet.
Slätt och fint då, och en bamseblämma på måndagen. Det är därför jag aldrig har något täckande i vanliga fall, även om det kan verka ungdomligt med finnar. Dessutom blev det den vanliga fyraminutersmakeupen. Klockad efter hur länge morgonteet drar.

Sedan packade jag segelsäcken med olika skor och stövlar. Det hade jag blivit tillsagd att göra. Väl på plats nere i Loungen (jag vet hur fånigt det låter, men så har vi det i Påfågelshuset) kom Designern med en assistent och försökte baxa in ett vädringsställ på hjul, fullt med kläder.

Vi var fyra kvinnor som skulle visa upp kläderna. En small, en medium, en large (jag), och en extralarge. Normalt tar jag gärna XL, men vi reda på att de här kläderna syddes i Polen för tyska kvinnor, och de är tydligen mer fåfänga än vi och vill ha en mindre storlek på lappen i nacken.

Designern puttade in ställningen och sade åt oss att välja tre set var. Det ena skulle vara en klänning. Nu var det bara det att om man puttar in en ställning full av kläder till fyra kvinnor och säger åt dem att prova och välja tre set bryter ett mindre kaos ut. Jag hade t ex snabbt spanat in något vackert vallmolikt som jag ryckte åt mig. Från ena hållet. Samma klänning hölls i ett vänligt men bestämt grepp från andra hållet.  Eftersom jag höll i etilkettsdelen såg jag att det var en small och släppte. Hon i andra ändan rasade in i väggen, fortfarande hållande i en vallmo. Synd att hon var XL.
Senare hamnade vallmon på mannekängen med storlek small.

Designers assistent höll fram en klänning storlek M till mig. Jag påpekade att det var fel storlek. Hon envisades. Jag med. Jag tyckte den var ful.

Under tiden tränade modell small på att gå med benen på lina och göra en 180 graders sväng med handen i sidan.

Vid den tidpunkten insåg nog designern att jag var färdig att ta min egenhändigt nystylade uppenbarelse, stövlarna med klack och avvika. Hem till mysdressen och soffhörnan, så hon gjorde en utryckning och hojtade att vi skulle välja kläder vi kände oss bekväma i. Samtidigt som hon kastade på mig en ärmlös topp i storlek XL och ett par brallor i M. Båda passade lika bra. Till detta fick jag en jacka i storlek XXL. Den var för liten. Klänningen jag slutligen visade var storlek M.

Vid det laget hade ett gäng andra kvinnor, som tyvärr inte kunde stanna till visningen, kommit in i vårt rum och började dra  kläderna. De blev vänligt men bestämt utkastade.

XL hade fått sig tilldelat ett par långbyxor som var långa. Alldeles för. Om hon hade dragit upp dem mer, som hon blev föreslagen av Assistenten, hade de blivit för stora i halsen. I stället tog jag dem. Vid det laget hade vi börjat inse att storlekarna mest var ett spel för gallerian. Eventuella variationer berodde åtminstone inte på lappen i nacken.

Långt om länge hade vi plockat ut tre set var att visa. Styling var som vi kom, och jag glad att jag åtminstone gjort en fyraminuters renovering  innan. Den kortaste av oss skulle börja och den längsta, jag,  gå sist.

Det blev riktigt bra till slut, jag klarade av det utan att snubbla eller andra pinsamheter.  När vi visat färdigt och tagit emot folkets jubel kördes ställningen med kläder ut till försäljning.  Något som liknade scener från Ullared utbröt, så tydligen var det uppskattat.

I publiken fanns bl a väninnan som jag ‘glömt’ massageoljan hos kvällen innan. Hon hade den med och överlämnade  till mig.
Maskerad i en påse, tack och lov.