Tillbaka i vardagen

Ännu en gång har sommarlovet svischat förbi. Var tog det vägen egentligen?

En första arbetsvecka har gått, i fortbildningens tecken.  Vi har än en gång informerats om den bästa av världar, den digitala världen. Flyg och far alla overhead-presentationer, ni ska ersättas av Powerpoint-presentationer istället. Även om innehållet är identiskt går det mycket lättare in elevernas huvud  om det kommer digitaliserat! Dessutom kan det sparas och delas mycket lättare, vilket faktiskt är en stor fördel.

Det nya i kråksången är ett-till-ett, dvs. att varje elev ska ha en egen dator som arbetsredskap. Nu gäller det för oss att göra våra lektioner mer lockande än FaceBook och World of Warcraft.   Om nu  eleverna inte är lika kunskaptstörstande som de förutsätts vara i denna bästa av världar.

Vi fick också lära oss om olika sociala medier, som t ex bloggar, och hur viktigt det är att vi inte gnäller över vår arbetsplats eller den fortbildning vi får där. Alltså lämnar jag ämnet nu. Så fort jag berättat om fredagens övningar alltså.

En mycket vettig sak vi ska kunna är HLR, dvs. hjärt- och lungräddning, om någon elev, kollega eller någon annan  i  vår närhet skulle behöva den assistansen. Detta får vi träna med jämna mellanrum.
Först och främst skulle vi försöka få liv i var sin docka. Kolla puls och andning och medvetslöshet på dockan först, och alla var helt borta, jag lovar.
Lära sig hitta var hjärtat sitter, för det är ju inte alltid verklighetens bröst sitter som på dockan, framför allt i liggande ställning, som instruktören sa, och flera av oss kvinnor sneglade mot våra armhålor.
Första gången vi fick den här utbildningen var det större dockor som larmade om revbenens knäcktes. Det var så utpekande att en kollega då fick stränga order att hålla sig borta om vi andra skulle segna ner. Nu var det alltså mindre dummies utan larm.

Upplivning av docka

När man har räknat fingrar upp från bröstbenets tapp  och förhoppningsvis hittat pumpen ska man trycka så det klickar (på dockan – inte i verkligheten) 30 gånger,  för att sedan blåsa in luft i dockan två gånger.  När 20 personer övar hjärtkompressioner låter det som en turnering i bordtennis. Ingen av dockorna vaknade till liv, så vi får hoppas vi slipper praktisera det i skarpt läge.
Vidare genomgång av Heimlich manöver och hur man ska göra om någon i omgivningen drabbas akut av vissa sjukdomstillstånd, t ex att mata argsinta diabetiker med druvsocker eller banan vid blodsockerfall…

Tillsammans med HLR fick vi en repetition av våra kunskaper i brandsäkerhet.  Mannen är i den branschen och jag har korrekturläst ett antal dokument i ämnet, så det var lätt hänt att glida iväg i egna tankar. Som t ex att denne föreläsaren mycket väl kunde vara nära relaterad till Kajan i Hipp-Hipp, med en hel del riktigt roliga svängar.
– Martin Timell i rutan på fredag, Bauhaus på lördag, sätta in kaminen på söndag, elda på måndag.
Plus ett antal ”woff” för att illustrera hastigt uppflammande eld.
Vi kan i alla fall känna oss ganska nöjda i denna hörnan av riket. Brandkåren ska vara på plats inom 15 minuter, medan brandkåren i  Norrland får köra två timmar, ta skotern en och sedan gå resten.

Med oss fick vi var sin liten skyddsmask att ha i nyckelringen om vi skulle komma i en situation där våra kunskaper i konstgjord andning behövs. Mannen tittade lite skeptiskt på den när jag kom hem och undrade om jag verkligen skulle ge någon okänd den hjälpen.  Jag lugnade honom med att jag åtminstone kan hjälpa honom vid behov. Nu när jag har skyddsmask.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Min tid delar jag mellan att undervisa, mestadels inom vuxenutbildningen, och fotokonst. Det händer också fortfarande att jag skriver en blogg då och då. ;-) I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Part of my time I teach, mostly adults, and the rest of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i HLR, Samhällstjänster, skola, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tillbaka i vardagen

  1. Chorizo skriver:

    Intressant är att man inte skall gnälla över sin arbetsplats. Var går gränsen mellan den personliga friheten att skriva om vad som helst och solidariteten med sin arbetsplats eller annat institutionellt beroende? Vilket är viktigare, det individuella eller kollektivet?

  2. Monica Lindhe skriver:

    Ja, det är Frågan med stort F. Själv tror jag inte på ett fungerande kollektiv utan självständigt tänkande individer.
    Sedan tror jag inte våra elever är dummare än att de inser att skolan inte är dålig, även om också lärarna kan kvida när sommarlovet är över.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s