Back to basic

Det är inte klokt vad fort man vänjer sig vid vissa saker. Som att vara ledig från lönearbete t ex…

Men det var inte det jag tänkte på nu, utan på den ganska sentida uppfinningen mikrovågsugnen.  Enligt min trogna följeslagare http://www.ne.se uppfanns den faktiskt redan 1940, men slog inte genom i Sverige förrän på 1980-talet, och 1991 hade vartannat svenskt hushåll en.

Vårt första exemplar kom in i hemmet någon gång i mitten av 80-talet. Då medföljde en kokbok, och jag försökte tappert laga mat i micran i stället för på traditionellt vis.
Ganska snart gav jag upp det och återgick till vanlig spis och ugn, men har i alla år flitigt använt micran för att tina och värma mat.

Det har resulterat i att det där med att planera i förväg och ta fram ur frysen har blivit oviktigt. Det mesta går ju att tina på några minuter, så beslutet kan skjutas upp tills jag verkligen känner vad jag är sugen på – och som i bästa fall finns i frysen.

I nya lägenheten finns en väldigt avancerad micra med en mängd knappar och inställningar. Jag misstänker att man nästan kan skicka den enklare bud och ärenden om man verkligen läser på bruksanvisningen (som med vilken man som helst alltså). Det har jag inte gjort, utan använder den enbart till att snabbtina det jag kommit på ska bli middag, alternativt värma upp något som redan varit middag, eller mjölk till kaffet.

Tills en dag nu i veckan då jag knackade ur några rester ur en plastburk och stoppade in i micran för att fixa lunch. Igen med luckan och tryck på startknappen. Luckan for upp. Stänga igen och trycka på start. Luckan for upp igen.
Eftersom jag har ovanan att inte börja fixa mat förrän jag verkligen är hungrig blev jag irriterad. Igen med luckeländet igen, hålla fast den och trycka på start. Nada. Den övre låsmekansimen i dörren bara stod och klickade och ville inget annat än att öppna luckan så fort jag bara tittade på start.

När Mannen kom hem provade han att stänga av strömmen och starta om från början. All datorsupports råd nummer ett. Det hjälpte inte ett dugg.

Nu har vi ju inte bott här så länge, och har fortfarande garanti på pinalerna. Alltså, fram med pärmen och ringa upp serviceavdelningen för tillverkaren. Efter en lång stunds just-nu-är-det-många-som-ringer-men-var-god-vänta-så-tar-vi-ditt-samtal-så-fort-vi-kan-tack-för-att-du-väntar-tjatande svarade en tjej.
Säkert sittande någon annanstans i landet. Utlokaliserad eller centraliserad framgick inte, men hon visste inte var Limhamn ligger.
Jag var väl förberedd med alla artikelnummer, koder och postnummer och började beskriva problemet för henne.

– Jaja, och så står den  bara och klickar och slänger upp luckan, avbröt hon.

Det är tydligen mer än vår mikrovågsugn som har den egenheten.

Hon sade att hon skulle skicka ut en servicetekniker och glad blev jag. En liten stund. Tills jag insåg att han inte var på väg nu. Inte ens den närmsta veckan när jag så passande är fri och kan passa hantverkartider. Inte ens den här månaden.

Jamen, hallå! Skärpning.

Till slut lyckades hon, samtidigt som det lät som hon snurrade på tunnan till Bingo-Lotto,  få fram en kula det stod den 31/8 på. Det är bara det att då är inte här någon hemma på dagtid, och teknikern jobbar bara på dagtid. Hon undrade om vi inte kunde ta ledigt och vara hemma då. Jag kontrade och frågade om hon kunde det.

Va, men min mikrovågsugn är ju inte sönder.

Tur för henne, men vård av sjuka apparater ingår liksom inte i våra kollektivavtal.
Efter en hel del dividerande kom vi överens om att teknikerna skulle komma till oss sist den dagen, alltså så han kan sluta klockan fem som bestämt, och så får någon av oss vara beredd att köra från jobb efter klockan fyra.

Tills dess gäller det att planera tillvaron. Redan har två luncher raskt fått omplaneras till ostmackor. Om man väntar tills magen skriker i falsett efter mat fungerar det inte att värma upp ugnen och putta in den djupfrysta pizzaresten eller överblivna spaghetti bolognesen i en kompakt klump. Det blir mackor i stället.

Nu ar jag kommit så långt i utvecklingen att jag, istället för att svärande trycka in det i frysen igen, lägger det i kylen för att förhoppningsvis komma ihåg att sätta igång ugnen nästa dag innan blodsockret passerat fotknölarna, på sin väg neråt.
Årets kvot av hämtmat till middag riskerar också att fyllas väldigt snabbt.

Man vänjer sig fort vid bekvämligheterna. På något sätt klarade man sig innan mikrovågsugnens intåg också, men jag har glömt hur.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i boende, I-landsproblem, matlagning, Uncategorized, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Back to basic

  1. Chorizo skriver:

    Ju fler apparater man har desto mera kan gå söndert. Nuförtiden verkar hållbarheten inte vara den starka sidan på produkterna. Några år och sedan skall det köpas nytt. Det lönar sig inte att reparera. Nå, ni har ju garantin som tur är och fiskrökeriet inom räckhåll för snabbmat.

  2. Monica Lindhe skriver:

    Jo, får väl se det som en praktisk övning i planering, alternativt fastekur. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s