Kalkbrottet brer ut sig för mina, dagen till ära, nyfilade fötter.   I Kalkbrottet finns ett antal olika fåglar, en del kända andra mindre kända.

Jag försöker lära mig skilja på pilgrimsfalk, ormvråk, och fjällvråk. Sparvhöken, den lille rackaren känner jag igen.  Det är hur som helst ganska mäktigt att ha ett rovfågelspar, modell större, seglande framför balkongen när man sitter och äter. Om de fått för sig att bli lika familjära som duva 0447 vete katten vad jag skulle gjort. Hämtat kameran?
Det ska finnas berguv också, men den har jag inte lyckats pricka in än.

Rovfåglarna verkar i alla fall ha en ganska trevlig tillvaro. De svävar runt, gör lite utflykter över slätten ibland, dyker ner och fångar något småkryp till middag.

Så har vi svalorna. Jag tror det är backsvalor, men möjligen kan det vara tornseglare istället. Mina ornitologiska kunskaper är på förskolestadiet. Än så länge. Det verkar roligare att lära sig det än bridge till pensionen, om jag nu skulle bli trött på släktforskningen. Svalorna är aktiva myggjagare, något vi uppskattar till fullo. De verkar ha det fartfyllt och roligt på vägen.

Det finns också ett gäng kajor som är som kajor är mest. OK, de väsnas, men inte en bråkdel av skatorna vi tampades med i Falsterbo. Lite kul får de ju ha.

Jag får inte glömma duvorna, även om jag skulle vilja. Förutom 0477 som försökte bli kompis med mig, har de en samkvämslokal under taket till vårt förråd. När man går in där hör man hur himla trevligt de har. Ett jäkla kluckande hela tiden. När jag klagar genom att banka kvastskaftet i taket tystnar de förvånat en stund, ibland tittar någon av dem förnärmat ut på mig, innan de fortsätter med sitt sladder. Projektet är att hänga upp CD-skivor (jag tar de där som inte gått att bränna) där. Någonstans läste jag att ljusreflexerna från dem skrämmer bort duvor.

Naturligtvis har vi också fågelvärldens egna huliganligister. Måsarna. När ska de komma ur puberteten och bli som vanliga fåglar? Sluta flyga runt och skräna och skita ner? Hur kan de tycka det är kul? För det gör de uppenbarligen.
De här är åtminstone lite mindre otrevliga än de som häckar där svärmor bor eller i Slottstaden. De går till regelrätt anfall om de får för sig att man är för nära deras bo.

Nere i brottet finns mindre vattensamlingar, lite väl små för att kallas sjöar, men väl dammar. I dessa dammar huserar  Herr och fru Svan. Hur kul har de? Simmar runt lite lagom majestätiskt och nickar till menigheten. Lite som kungafamiljen på eriksgata.

Vink, vink.

Ibland är det definitivt en fnurra på den rojalistiska svantråden. De simmar i olika dammar och bara sneglar lite småsurt på varandra.
Ändå har Herr och fru Svan uppenbarligen varit lite vänskapliga med varandra, vilket resulterade i två fula ankungar som svassade runt sina föräldrar. Vi har inte sett ungarna på en vecka nu, och undrar om räven lyckats ta dem.  Han var nämligen väldigt intresserad för ett tag sedan, och i kikaren såg vi hur paret Svan schasade ut sin avkomma mitt i en damm medan Mickel Räv stod och kände på vattnet vid kanten. Han lär ju vara listig, så han kanske lyckades  till slut.

Herr (?) Svan

Med eller utan ungar, det verkar inte vara något hallaballoo att vara svan.

Om jag fick välja att bli en fågel hade det nog blivit något som seglat runt och betraktat tillvaron från ovan här på sommaren, och  som flugit till Afrika på vintern.

Jag vet, det stämmer inte på skator, om nu någon tänkte föreslå det.