Enligt www.ne.se är pronomen ”en ordklass. Det är ord, ofta korta, som man använder i stället för andra ord, vanligen substantiv. Om någon frågar: ”Var är pennan?” kan man svara: ”Den ligger på skrivbordet” i stället för ”pennan ligger på skrivbordet”.
När man talar om sig själv eller med eller om andra människor använder man personliga pronomen: jag, du, han, hon, vi, ni, de.”

De flesta över tre-fyra år använder pronomen  i sitt modersmål, många utan att ha en susning om att det är just pronomen de använder. Men jag är som bekant  ledig ett litet tag till och tänker inte ge mig in i några grammatiska diskussioner under mitt välförtjänta sommarlov!!

De flesta använder också pronomen helt korrekt, med vissa dialektala undantag som att nu ska vi gå hem till hon, i stället för till henne.
Sedan har vi också de, dem och dom, som om inget annat ger nya svenskar gråa hår när de ska skilja på talad och skriven svenska.

Men det är inte det jag tänker skriva om nu, utan tänkte simma ut på djupare vatten, men fortfarande i sjön Personliga Pronomen. (Herre gu’,  jag måste sluta läsa Ranelid!)

Det är jag och vi det handlar om.  Pronomen jag och vi alltså. Annars vet jag att det handlar om mig och oss, innan någon hoppar på! 😉
Nej, det där godtyckligt retfulla användandet av pronomen utefter hur resultatet blev.

Alltså. Om jag på egen hand lyckas få till något bra (Det händer ibland. Sällan, men dock) och någon mig närstående stolt berättar för omgivningen om hur bra vi gjort det.
Detta kan ske även om samme närstående tidigare uttryckt sig minst sagt skeptiskt om projektet:

– Och hur i h-e tänker du nu då?
Alternativt:
– Nu får du väl ge dig. Det funkar bara inte!

Det är inget hinder för att det, om det visar sig fungera alldeles utmärkt, blir vi som gjort det. Man får väl vara glad för att få vara med på ett hörn av framgången.

I denna lyckliga tvåsamhet finns också motsatsen, när jag lyckats genomföra något helt på egen hand. T ex när någon teknisk maskin lägger av. Pajar. Börjar ryka. Smäller. Just name it. Oavsett hur många av oss som var i närheten av pinalen just då heter det ofelbart:

– Vad har du nu gjort??

Sedan finns det de som verkligen genomför viandet in absurdum.

Det kan vara  svårt att inte lägga märke till ett par  som talar om för alla att

– Vi tvättar idag.

De reser sig nämligen båda samtidigt från solstolarna, klär på sig, går gemensamt till tvättstugan, kommer tillbaks, tar av sig, lägger sig på solstolarna, reser sig igen efter en knapp timme, klär på sig, går gemensamt till tvättstugan och flyttar över tvätten till tumlaren, kommer tillbaka, klär av sig, lägger sig på solstolarna, etc, etc. I fyra timmar. Sedan ser man dem traska tillsammans från tvättstugan med den blåa IKEA-kassen mellan sig, innan de gemensamt dyker upp igen, tar av sig och lägger sig på solstolarna efter väl förrättat värv.
Ingen av dem är tillräckligt skröplig för att behöva assistans. Någon föreslog dem att gå varannan gång var, men nej, det bestämda svaret blev:

– Vi hjälps åt. Vi tvättar tillsammans.

Det är så gulligt så jag blir prickig.

En annan variant är den jag hörde vid hårvårdshyllan i affären. En kvinna lyfter ner en flaska schampo och säger till sitt sällskap:

– Det här nya schampot är kanonbra. Lite dyrt, men drygt och håret blir hur glansigt som helst.

Kvinnan i paret bredvid fnyser.

– Nä, det har vi provat. Det tyckte vi inte alls var bra. Eller hur älskling?!

Älsklingen i fråga nickar lydigt och säger:

– Nej, det tyckte vi inte alls om.

Det var bara det att han hade lika mycket hår på huvudet som en pingpollboll.

Det är kanske dags att slå ett slag för det mer opersonliga pronomenet man istället? Så att ingen, man eller kvinna, känner sig utpekad eller förbisedd…