Om man bor där jag bor betyder Byen Köpenhamn och inget annat. I veckan var det dags att ta en tur med tåget över Öresundsbron och fortsätta förbi Kastrup. Det är nämligen så långt jag kommit i Danmark det senaste ett och halvt året. Så det var mer än dags, det var hög tid.

Vi cyklade till Limhamns kyrka och satte cyklarna på busshållplatsen. På bussen löste vi tur och returbiljetter till Köpenhamn. Bussen tog oss till Svågertorp och där klämde vi oss på ett nästan redan fullt tåg.  Så fullt att ingen konduktör  lyckades ta sig fram och klippa biljetter.
Jag kan inte förstå varför man inte kan köra med längre tåg eller tätare avgångar eller nåt. Mannen försökte förklara att det har med spårens kapacitet att göra.  Vågar man hoppas att det blir bättre när Citytunnel(e)n öppnar?
En man klädd i tatueringar och emblemförsedd väst lyckades halsa i sig tre burkar öl stående innan tåget rullade in på Köpenhamns central.  Att båtarna slutat gå är tydligen inget skäl att sluta dricka på överfarten. Det var bara ostmackan med rullade kanter som fattades.

Vi steg också av vid Huvudbangården och första stoppet blev – som alltid – bryggeriet utanför Tivoli. Det är ett av de få ställen där jag alltid vill ha öl i stället för något annat. I år lockade de med två specialbrygder, den ena med lakritssmak och den andra med honung. Det blev honung, lakrits lät inte gott i öl. Det var inte honung heller. När jag först doppade näsan i glaset och luktade var det en behaglig honungsdoft, men eftersmaken var desinfektionsmedel,  så  nä, inte gott. Men den gick ner.

Det är ett nöje bara att sitta där och kolla in alla människor som drar förbi och låta fördomarna flöda och gissa nationaliteter. Det verkade vara färre amerikaner och fler asiater i år än annars. Japaner, japaner, överallt japaner. Det var inte mycket att ta fel på eftersom de anfördes av en man med japanska flaggen på ett uppfällt paraply.

En tjej var klädd i korta shorts, utanpåskjorta och höga läderstövlar. Det reagerar man på när temperaturen är uppe och studsar på de trettio. Hon var inte ensam att ha stövlar, jag slutade räkna någonstans runt tio. Är det en ny modetrend? Annars var det flip-flop och sandaler som var vanligast  på fötterna.

När ölen runnit ner drog vi oss neråt Ströget. Passerade pölsevagnar och panflöjtande indianer på Rådhusplatsen. Siktet var inställt på den lilla öppna platsen där det alltid stått ett band och spelat intill en irländsk pub. Även det ett säkert vattenhål med öl i. Det var bara det att man grävt upp där, ingen musik och inget ledigt bord utomhus så vi gick vidare.

Vid Gamletorv stod en gammal bryggarvagn uppställd med förspända hästar. Det verkade inte vara någon aktivitet, utan bara en levande reklamskylt.

Det sög i lunchtarmen och målet var Det Lille Apotek på Store Kannikestræde, en liten bit off Ströget.
Där har vi ätit många julefrokostar, men nu blev det en Holberg-platte i stället. Mer lämpligt för årstiden. En Holbergare innebär  förutom rågbröd med smör eller ister en spättfilé med remoulade, inlagd sill med lök och kapris, samt fläskesteg. Allt detta för det facila priset av 98 danska kronor. Sedan måste det naturligtvis sköljas ner med något också, och det tillkommer. Däremot bjöd de på Kaluhan med en klick vispgrädde till kaffet.

Vädret var som sagt varmt så vi satt ute och fortsatte betrakta människor som gick förbi. Även här passerade ett flertal par höga läderstövlar.
En ung japanska stöttades fram av två landssystrar. På hennes fötter fanns ett par platåskor som  definitivt tillhörde det högsta jag sett i skoväg.  Med lite skaft på hade de platsat som koturner från det antika dramat.
Från andra hållet kom en hund, åkandes i en liten vagn som verkade vara avsedd för just detta. Killen som satt vid bordet bredvid och jag var rörande överens om att japanskan hade behövt vagnen bättre.

Med mat i magarna var det dags för lite affärsbesök. Illum först. Sommarrean kändes lite passé och vädret var för varmt för höstkollektionen. Det inhandlades alltså inte en så mycket som en strumpa, vare sig där eller på Magasin.  Det har nog aldrig hänt förr att jag kommit totalt tomhänt ut från båda de affärerna. Illa. Funderar på att kolla med sjukvårdsupplysningen om det kan vara något allvarligt.

På Nyhavn (eller heter det i??) var det lite för tidigt på eftermiddagen för fylla, men som vanligt alldeles fullt. På de flesta ställen har de infört mat-tvång om man vill sitta vid deras uteserveringar. Vi hittade i alla fall till sist två barstolar där man kunde sitta och bara ta en öl.

Sedan båtarna slutade gå mellan Malmö och Köpenhamn känns det som Nyhavn har blivit lite mer städat.   Det strömmar turister från kryssningsfatygen fram och tillbaka utan att ha siktet inställt på Tatoo-Jack och de andra tuffa grabbarna.

Nu hade Mannen fått för sig att han skulle köpa en flaska Mummelmann, och den kunde tydligen bara köpas i en Aldi-butik. Men det var lugnt, han visste att det låg en sådan runt hörnet. Trodde han. Har ni sett jakten på Pepes Bodega i Sällskapsresan så vet ni hur det gick. Köpenhamn runt. Min stegräknare tiltade nånstans vid Norrebro. Till slut kom kom vi alla fall till en Aldibutik och Mannen fick sin Mummelmann.

I stället för Ströget kan man gå Strädet, som löper parallellt. Där finns flera små butiker med både nytt och gammalt. Och ett antal serveringar. Jakten på Mummelmann hade förbrukat alla redan intagna kalorier och vi köpte glass. Den var helt i klass med den man köper i hamnen i Åhus. Tre kulor, storlek tennisbollar, toppat med vispgrädde.

Sedan kan man glömma alla planer på middag de närmsta timmarna. Vi styrde alltså kosan hemåt igen. På tåget denna gång var det en ung kille som bjöd alla  som satt intill honom på elefantöl från flaket han balanserade i knäet.  Vi stod längre bort, men jag konstaterade att turandet fortsätter. Det är bara färjorna som slutat gå.
Inte heller nu lyckades någon biljettklippare komma fram. Jag funderar på hur stor risk det är att gratisåka. Om det inte lönar sig att ta böterna om man skulle åka fast. Nä, såklart man är ärlig och betalar för sig. Tänk på karman.

Det var fullt med danskar som också gick till busshållplatsen. De skulle alla till Malmö Arena och höra Leonard Cohen. Buss 33 som går till Limhamn brukar vara ganska glest besatt och passerar inte Arenan.  Det gör däremot nummer 80. Men chaffisen på 33:an vinkade glatt upp alla danskar och lovade dem att de kunde byta längre fram. Han skrattade högt hela vägen tills han släppte av dem vid Bellevuevägen.
Förhoppningsvis fanns någon anslutningsbuss där, så att han bara var glad för att få köra en full buss för en gångs skull.

Och våra cyklar stod kvar. Tron på mänskligheten består.