Min stegräknare som brukar kunna natta sig om jag kommit upp till 10 000 steg på en dag, närmade sig 30 000.  Efter en golftur där jag verkligen utnyttjat banans hela bredd, plus Kivik runt ett par varv var vi värda att sova otroligt gott i riktiga sängar i Kaptenshuset i Kivik.

Frukosten där överträffade många stora hotells bufféer. En mängd färska olika frukter, såväl inhemska som exotiska, tillsammans med allt det mer ordinära sortimentet av smör, bröd, ost, chark, ägg och sill. Väldigt fräscht alltihop!

När samlaren i mig plockat i hop en lagom tallrik och satt mig vid bordet började brandlarmet tjuta. Mannen är  i branschen och predikar ofta nödvändigheten av att utrymma direkt. Jag är inte i samma bransch, och predikar hellre nödvändigheten av att äta. Dessutom hade jag dörren inom synhåll och så länge den inte var skymd av rök tänkte jag äta vidare. Och se! Efter bara två tuggor tystnade det. Det var kanske någon som beställt kollektiv väckning?

Nästa stopp var Simrishamn, där vi planerat att köpa vin och blomster till avkommans svärföräldrar, boende i Ingelstorp utanför Ystad, som bjudit hem oss. Det var marknad i Simrishamn. Allt det vanliga med lakritsremmar, strumpor, t-shirts, osv. Dessutom fanns där även en kvinna som sålde växter. I stället för vin och kvast blev det en fikonbuske. Eller en fikonbaby, född på Bornholm, på tillväxt, . Den ville inte åka ensam, så ett syskon till den står nu i en skyddad hörna på terrassen här hemma.

Vi har varit i Ingelstorp flera gånger tidigare, men har hittills inte lyckats köra rätt direkt. Vi vet att deras lilla gård ligger strax intill Olof Viktors bageri, och dit är det väl skyltat, men den där lilla vägen sista biten fram flyttar sig varje gång. Nu påstår Mannen a alla fall att han talat om koordinaterna för tanten, hon som bor i hans GPS.  Tro’t den som vill.

För två år sedan spelade vi golf på Ystad GK, Mannen, sonens svärfar och jag. Vi (?) hade bestämt att det var så trevligt att det borde bli en tradition. I fjol kunde av förklarliga skäl inte golfklubborna följa med (cykelsemester har många fördelar), men i år…

Den som påstår att golf inte är jobbigt har aldrig haft den träningsvärken jag hade då. Funderade på att använda Voltaren-gel som bodylotion, men det finns inte tillräckligt stora tuber.

Det ligger mer för mig att bita ihop än att bryta ihop, så jag log lite ansträngt och hoppades inom mig på att  ett rejält åskväder skulle stoppa planerna. Men icke. Ut på banan igen. Det kom i och för sig några avlägsna knallar, men inte tillräckligt för att bryta spelet. Eller locka fram häxan i mig.

Svärfadern är inte heller någon aspirant för touren, men likväl kom jag sist. Fånigt spel, det där.

Då var det trevligare hemma hos dem på kvällen, med god mat och dryck. Sonens svärföräldrar är ganska nyblivna pensionärer, och ska försöka sig på vinodling (åtminstone han).

Skånska druvor

Än så länge är plantorna för unga för att ge någon skörd, så det blev köpevin! Men den som väntar på något gott…

Nu är vi hemma på Limhamn igen, tvätten snurrar i maskinen och träningsvärken börjar lägga sig.
Var det årets sista Österlentur?