Dag 2, Degeberga och Kivik

När vi kopplat in spisen så vi kunde värma vatten till néskaffet och ätit vår medhavda frukost körde vi vidare.

Vi hade bokat golftid på Degeberga-Wittsköfle golfklubb.
Jo, jag spelar golf, om än mycket sporadiskt och illa. Det var ett och ett halvt år sedan sist jag höll i klubborna, om man inte räknar besöket på drivingrangen i måndags. Mannen är lite mer aktiv.

Vi hamnade i boll med två killar som hade DW GK som hemmabana. De var mycket trevliga, överseende och även uppmuntrande.
Det gick  över förväntan trots värmen. För det var rejält varmt. De sista tre hålen kroknade jag och fick stryka. Det grämer mig lite. Å andra sidan räknade jag alla mina slag, även de dåliga…! Som när jag för kung och fosterland träffade marken istället för bollen. Underarmen är fortfarande blå.
Mannen vann och vi körde inte till Åhus och åt glass, som var bestämt –  om jag vann.

I stället körde vi söderut till Kivik där vi bokat in natten, denna gång på ett ”riktigt” B&B, Kaptenshuset,  som verkade superfint på hemsidan. Det var det i verkligheten också. Ett alldeles nyrenoverat fräscht dubbelrum med egen dusch och toa, tillika tillgång till stor takterrass.

Duscha och sedan ut och göra byn. I Kivik är det folkliv. Det myllrade av människor nere runt hamnen, det var bara statyn av Piraten som stod stilla verkade det som.
Vi mötte en joggare, en blond man i 60-årsåldern, vältränad med blank bar överkropp. Han såg ut att annars gärna använda hatt och scarfs.

Buhres fiskrestaurang är nerbrunnen och vi traskade runt och kollade andra ställen att äta på. Det blev hotellet här också, med en vacker utsikt över havet.  Gästernas klädstil var mer blandad här och servisen var manlig.

Strax intill oss utspelades sig ett relationsdrama av Norén-klass. Det var ett par nånstans runt de 40, ursprung Mälardalen, med totalt olika uppfattning  om den gemensamma relationen.
Den manlige parten av dem talade högt och mycket. Om jag (eller någon annan på stället) så hade velat – fjärran vore mig tanken – hade jag inte kunnat undgå diskussionen, åtminstone inte hans monologer. Hon var lite svårare att uppfatta.
Han var definitivt redo att sätta  litet bo och hade hittat sin lämpliga hona. Trodde han. Han berättade om hur viktigt det var med hemlagad mat, särskilt när trampet av små hungriga fötter hördes i farstun. Han berättade om alla sina vänners minst 18-åriga förhållanden och hur gärna alla dessa vänner ville se en kvinna även i hans liv. Två skulle man vara! (I hennes kläder hade min flyktinstinkt satt in redan när han pratade om att maten skulle vara hemlagad)

Han berättade vidare om den gode vännen jobbande i utlandet som äntligen skulle förlova sig, efter ett lyckat projekt med att just hitta en lämplig, matlagande, snygg partner inom tre månader.  Bara lite synd att han inte kunde hantera spriten.

Han serverade sina intressen, det ena intressantare än det andra, och var hela tiden noga med att betona hur fantastiskt tvåsamma de kunde vara. Med andra ord, han jobbade upp ett regelrätt frieri. Två damer som satt bakom oss reste sig fnysande och upplyste servitören att de bytte bord till ett tystare. Några sådana planer hade inte jag. Detta ville jag höra till punkt.

Den presumtive friaren lät sina vackra ord segla på åar av årgångsvin. Det mesta verkade mynna i hans egen muns delta och han talade allt högre för att överrösta svallet därifrån. Kvinnan var som sagt mer lågmäld, men vissa av hennes repliker kunde  urskönjas som lätt spydiga. Hon var tydligen inte på väg att ramla i hans aldrig sinande brunn av förträfflighet.

När han reste sig och seglade mot herrarnas fick hon snabbt upp sin mobil och skickade iväg ett SMS. Och nej, jag sneglade inte vad hon skrev.
När han återvände reste hon sig. Sittande var hon mycket vacker med en svart axelbandslös top och det blonda håret konstfullt uppsatt. Stående visade det sig att toppen egentligen var en klänning, hon hade åtminstone ingen nederdel till, en tajt sak som hölls ihop av en blixtlås där bak. Till detta bar hon ett par skyhöga svarta remsandaler. Hela ekipaget rörde sig som John Wayne, bredbent, lätt aggressivt och gungande.

Han SMS:ade inte när hon var iväg. Han jämnade glasen, förmodligen för att styrka sig innan he popped the question.

Om hon hade konfererat med coachen eller någon annan på toaletten vet jag inte, men hon hade tydligen kommit fram till svaret. Innan frågan var ställd
t o m.
Så, innan han kom igång igen snurrade hon foten på ett tomt glas och bad honom, med en röst som sammet från frysen, att ta bort från sin Face Book-sida att de hade en relation.

Matsalen frös till is.  I allas munnar stannade klunkarna och tuggorna som ett avbrott i en film. Hur skulle han klara detta?  Han verkade vara den ende som inte fattat vad hon sade. Resten av gästerna insåg att det var kört. Min Man, den känslige själen, började vifta efter notan.

Friaren grep efter ett det sista hoppet och försökte först få det till att hon inte gillade sociala medier, men hon var tydlig. Han skulle ta bort att de hade en relation. Bort, inte ändra till förlovning eller något annat. Bort helt enkelt. Basta. Finito.
Man kunde nästan höra Simon & Garfunkels 50 ways to leave your lover i bakgrunden, liksom hur pengen rasslade till och ramlade ner hos honom.

Hon ville inte bli mor till hans barn.

Vid det här laget hade Mannen rest sig och gått in och betalat notan och viftade uppfodrande efter mig. Han klarade inte mer relationsdramatik.
Det sista jag hörde innan jag lämnade lokalen var den försmådde kavaljerens halvt desperata

– Alltså jag kan flytta va, om du inte vill ha mig i närheten. Kan till och med flytta till Örebro på tre år. Couldn’t care less, baby!