Årets Österlentur. Dag 1, Haväng.

Förra året, när vi cyklade runt, blev vi väldigt betagna i den vackra naturen vid Haväng. Kuststräckan mellan Vitemölle och Haväng är definitivt en av de vackraste platser i världen som jag besökt, med viss konkurrens av Azorerna och ett sydafrikanskt naturreservat i gryningen. Men Österlen ligger närmre tillhands.

I år är det bilen som tar Mannen och mig runt, och jag försökte först få logi på vandrarhemmet i Haväng, men där var fullbelagt. De rekommenderade istället ett privat B&B som skulle ligga endast 1,5 km därifrån. Jag ringde dit för någon vecka sedan och bokade ett rum – utan frukost, alltså egentligen bara B – för det facila priset av 500:- för en natt.

Den ursprungliga planen var att vi skulle ge oss av vid niotiden i morse,  men klockan hann bli ett par timmar mer innan vi kom iväg. Eftersom vi först vattnade blommorna i det gamla hemmet tyckte jag att vi skulle köra kustvägen förbi Trelleborg och Ystad. Lite nostalgitripp från cykelturen. Jag hade lyckats förtränga att den vägen är ett elände på somrarna pga av alla turister, med eller utan husvagn på släp.  I och för sig hade vi ingen direkt brådska, men hade halvt om halvt planerat att besöka en husvagnslogerande väninna i Löderup. Mannen körde, och hans semesterlugn har inte inträtt ännu. Åtminstone inte bakom ratten, där han går an som en bålgeting med alla tänkbara bokstavsdiagnoser för att folk inte kör som han vill. Det hade för fasen gått fortare att cykla än att ligga i den kön!

Alla försök från min sida att vi skulle byta av, och att jag skulle köra i stället möttes bara av en fnysning eller en hardanga om att då skulle vi a-l-d-r-i-g komma fram. Löderup passerades alltså efter ett antal timmar.

Det blev i alla fall stopp i Skillinge med påfyllnad av blodsockerdepåerna. Sillburgare är gott och kan få den mest irriterade förare på bättre humör!

Nu skulle vi hitta vårt boende. Vi svängde av från väg 9 ner mot Haväng och spanade efter någon passande skylt. Fanns inte. Framme vid vandrarhemmet tömde vi packningen, som i år även består av golfbagar, för att hitta min telefonbok med numret. Jag ringde och fick höra att vi kört förbi redan. Vi skulle svängt innan backen. Hallå, hela Österlen är en evig backe, upp och ner. Jo, men den precis efter bron. Vare sig Mannen eller jag hade sett någon bro, men körde tillbaks. Inte hittade vi då heller, så jag fick ringa värdinna igen, och hon fick mer eller mindre prata in oss, och vi möttes av två glada hundar, en Border Collie och en som ser ut som en korsning mellan Westy och pudel, och av värdparet.

Vårt rum ligger i en sidobyggnad och är väldigt spartanskt. En tvåvåningssäng, där bottenvåningen är ca 130 bred. Vi har varit gifta för länge för att uppskatta sådan trängsel.  Alltså har jag bäddat till mig i ovanslafen, cirka 80 gånger en och nittio. Jag bör få plats. Lagen om alltings jävlighet har med vanlig träffsäkerhet vid resor  prickat in rätt tid i månaden, så jag har redan räknat  ut att jag kommer att klättra upp och ner ett antal gånger under natten.

Förhoppningsvis sitter inte Herr B, förklädd till den bondkatt som just nu studerar mig ingående, och registrerar detta inför nästa möte i bostadsrättsföreningen.