I går var det dags igen. Vi besökte  restaurangen  på hemmaplan. Det var nämligen en artist, Niklas Andersson, som uppträdde.
Jaha, undrar ni, och vem är nu Niklas Andersson? Ärligt talat fick jag också läsa på lite innan, och kom på att jag faktiskt hade hört honom tidigare,  i London i flera olika musikaler, bland annat i Phantom of the Opera. Alltså en musikalartist.

Vis av tidigare besök på restaurangen åt vi hemma innan vi gick dit. Varmrätten alltså, och vände på ordningen och åt sedan en liten förrätt där.  Det går bra i den turordningen också. Mina sparris på både ost och skinka från Parma var helt OK.
Med vin och Irish Coffee  klarade vi oss därmed med en nota som bara var några hundra högre än för en tvårätters med vin och espresso på Epicuré på Gamla Väster.
Och ”vår” restaurang undrar varför de har ont om gäster…

För där var inte överfullt, inte ens fullt.
Jag skulle tippa nånstans mellan 60 – 80 personer, som satt där ute under parasoller och gasolbrännare och blev underhållna av denne Niklas Andersson.

Det var en minst sagt  bombastisk njutning. Killen har ett ljud i pipan som borde få både Körberg och Jöback att haja till och kolla över axeln.
Normalt ligger min musiksmak mer åt rock- och blueshållet men Niklas Anderssons framförande av Anthem och Guldet blev till sand gjorde kalk till guld, jag lovar.
Just den senare av dessa sånger var min kusins favorit, som hon gärna tvingade mig att höra i tid och otid. Vi var överens om det mesta, utom om just Kristina från Duvemålas storhet. Hon såg den ett flertal gånger i Malmö, medan jag hade problem att hålla mig vaken den enda gången jag såg den.
Snorpappret kom fram igen. Det är inte så trevligt att snyta sig i sjalen.

Detta välljud (musiken, inte mitt snörvlande) kompades på klaviatur och inspelat Malmö Synfoniorkester, och kördes ut i högtalare. Det var inte så att han höll igen på något  vis. Nej,  han tog i lika mycket som om han stått på scenen i West End.  Dessutom var publiken inte större än att han hann flirta med alla damerna (gissa om det tindrade i en del annars starrgråa ögon) och en stor del av herrarna också, för den delen.
Synd bara att en del av dem inte kunde hålla tyst utan skulle kommentera mitt i framträdandet.

Undrar vilket som är störst för en artist, en stor arena med tusentals åhörare eller en intim spelning som detta?

Jag köpte i alla fall hans skiva efteråt, och det var lite tur, för jag hittar ingen lika bra inspelning av honom på vare sig spotify eller youtube.

Den rodnande kvällshimlen skimrande i bakgrunden genom träden, en ljum sommarbris och denna musik gjorde det på gränsen till magiskt.

Det var så bra att vi inte ens bråkade om att de oannonserat lade på 50 spänn per skalle i musikavgift.  Det var han värd, Niklas.