Det finns en författare som älskar ordet och bär det som den sista droppen vatten. Han är unik som varje människa på jorden, som varje droppe i havet. Han har prisats av en del och häcklats av andra.

Bloggaren har haft svårt att ta åt sig alla hans metaforer och aforismer. De har ibland känts som ogräs som växer ihjäl den vackra trädgården när författaren har svingat sig i de språkliga trapetserna och skänkt sina vackraste ord.

Så i  sommar ska författaren leda ett radioprogram på söndagsmorgnarna, och bloggaren upptäcker till sin förvåning att hon tycker om det. Orden flyger från radion till hennes öra genom luften vi.  Med de brofästen som intressanta gäster och stipulerad musiktid ger i ljudhavet blir det njutbart.

Författaren kastar ut ett ankare och berättar om sin far.  Ankaret fastnar i blommorna som växer utmed bloggarens minnes väg. Hon har ett personligt minne av honom från sin ungdom och en bro byggs i hennes sinne.

Bloggaren är en envis kvinna som dock försöker kunna ändra sig i yttersta nödfall. Hon kände vid detta tillfälle förändrandets vind smälla mot fönstret som en nattmals strävan mot ljuset och satte sig att skriva ett mail till författaren. Detta sker i en tid när människorna kan kommunicera med datorer, och på några sekunder svingade sig  hennes ord genom luften som svalor för att landa hos författaren. Trots att denne vid lika många tillfällen som en maskros sprider sig för vinden talat om att han fått över femtusen brev från olika människor svarade han bloggaren inom en halvtimme.

Hon gladdes och förvånades åt hans snabba svar. Hans ord talade om att han gladdes åt att hon kunnat ändra uppfattning. Han gav henne också rådet att läsa hans senaste bok om en son till en livstidsdömd mördare. Trots att bloggaren så länge hon kan minnas alltid läst  litteratur som hon tycker är skön, hade hon aldrig läst en hel bok av författaren.  Han lovade att hon inte skulle bli besviken, så hon innan tveksamheten hann sätta sina vassa klor i henne for hennes beställning av romanen som en osynlig sträng genom cyber-rymden.

Den anlände några dagar senare.  På en bensinmack i närheten låg ett paket med ord som ville stiga och släppas lösa tillsammans med ångorna av diesel och bensin.

Bloggaren bestämde sig för att ta emot orden med öppet sinne.
Ibland tog det emot lite, den sköna litteraturen gungade för högt fram och tillbaka i trapetsen utan att komma någonstans. I bland upplevde hon det som skönt att bara gunga med och och låta orden lyfta. Att höja blicken och titta ut på bron mellan länder, bron som byggs med ord i boken, eller att titta inåt och känna fartvinden när romanens pojke cyklar nerför backarna på Österlen.

Bloggaren har läst många böcker i sommar. Flera av dem har hon redan glömt. Denna har byggt ett eget brofäste i litteraturens sjö.

PS. Om det är någon som inte förstått vad jag menar (aforismer är inte min starkaste sida!) så är författaren Björn Ranelid och boken Kniven i Hjärtat