Man kan inte hålla sig fast i det förgångna. Om jag berättar om den gamla verkligheten är det inte mer än rätt att även den nya kommer på pränt.

Den nya, på Limhamn, är  i en lägenhet av många i en grupp hus dekorerade med påfåglar. Det låga huset var tidigare kontorsbyggnad för kalkbrytarna, och på och i anslutning till detta har man byggt sex sexvåningshus, och i ett av dessa  bor vi alltså nu. Placerade på randen av det gamla Kalkbrottet där det bröts kritkalk i drygt 100 år fram till 1974.  Innan dess, för sådär 60 miljoner år sedan, låg här ett tropiskt hav med både hajar och krokodiler. Det visar fossilerna. Nu är det en fristad för ett antal rara växter och djur, däribland den grönfläckiga paddan som under varma sommarkvällar nästan överröstar tågen till Köpenhamn. De passerar nämligen på andra sidan brottet.

Kalkbrottet och påfågelshusen

Att flytta från ett eget hus, där man rått sig helt själv, till en lägenhet med grannar runt om innebär en förändring. Fattas bara annat. Att flytta in ett område som detta, där majoriteten av grannarna liksom vi också har varit vana att rå sig själv är en utmaning. Att det tillika från början var planerat som 50+boende och byggherrarna såg det lika med senila lättlurade fubbickar, naturligtvis med tjocka plånböcker som bara väntade på att tömmas är löjligt. Men sant.

Majoriteten av de som bor här är 40-talister, men det finns många andra också. Samtliga med sådan ekonomi att banken ansett dem trovärdiga för att få låna, eller med sådan ekonomi att de kan räcka fingret åt banken. Det innebär ofta att personerna har ett visst ekonomiskt sinnelag (en del kallar det snålhet) och inte tacksamt ramlar i de fällor som Påfåglarna (inte kören alltså) dukat upp i form av överpriser på restaurangen eller försäljning av parasoller till det facila pricet av 23 000:-. Plus fot.

Det gracerar en del felföreställningar om att det ingår städning, fönsterputs, tvätt och annat hushållsarbete i hyran. Fel, fel, fel. Allt det där får vi fortsätta fixa själv, eller dra nytta av lilla Rut som står till tjänst för alla, oavsett var man bor i kungariket Sverige.

Sedan finns det en massa lyx här, inget snack om saken. Nu i sommarvärmen under semestertid är det faktiskt som att vara på charter med självhushåll. (Dock måste man bädda själv, om man inte kan lura Mannen till det))
Vakna, stiga upp och äta frukost och titta ut på den tempererade poolen. Det dröjer inte länge förrän man ligger i samma pool. Plaska runt där framåt lunch, gå upp och äta lite och så gå ner och ta en siesta under en parasoll.

Utomhus-poolen

Det känns med andra ord fullständigt onödigt att åka på charterresa. Får se vad jag tycker i vinter, minnet kan vara befriande kort ibland.
Men efter någon veckas charterliv vid poolen brukar jag bli lite rastlös, och så blir det även nu. Då är det skönt att ha tillgång till dator, kamera och annat i hemmet.
Dessutom är det bara 5 minuter på cykel till Limhamn och 20 till centrala Malmö.

Det finns även andra aktiviteter man kan ägna sig åt här. Se på film, spela biljard, etc. Dessutom ett ganska intensivt socialt umgänge för dem som så vill.  Någon liknade det vid korridorliv för seniorer och det ligger faktiskt något i det. Åtminstone i själva huvudbyggnaden, där det är just korridorer.  Så långt som kollektiv vill jag inte gå. Än så länge har jag i alla fall inte sett någon av kvinnorna gå offentligt och lufta svampen.

Det kommer med all säkerhet att bli en del krig i sandlådan här, inte bara i tvättstugan. Andelen vita, rika män som är har lång erfarenhet av  att peka med hela handen är uppfylld. Liksom andelen kvinnor som vet var skåpet ska stå, och som ger blanka den i pekande händer.
Alla kan inte älska alla här i världen. Det finns säkerligen de som räknar in mig i skaran hajar och krokodiler, men eftersom de bara är fossiler bryr jag mig inte.

Jag tror det kan bli bra.