I går bestämde Mannen och jag att vi skulle köra ner till gamla hemmet, det som fortfarande är till salu, och njuta lite sommarliv på det yttersta näs. På grund av den senaste tidens värme var vi ändå mer eller mindre tvingade att köra dit  för att rädda plantorna.

Vi packade ner lite övernattningsgrejer och stannade till i Höllviken och provianterade.  Väl framme möttes vi av pelargoner som viftade utmattat  med sina trötta, röda ögon. Prästkragarna var solkigare än Gösta Berlings. Gräsmattan såg ut som den var direktimporterad från Spanien. Brun, stickig, med gröna inslag av lönn- och körsbärsbarn. Mannen stympade trädbarnen med gräsklipparen och jag omväxlande amputerade och vattnade i krukorna. Vi satte oss på terrassen med ett glas rosé (fanns med i övernattnings/överlevnadsväskan) och diskuterade om vi skulle traska ner och känna om havet var lika vått i år, eller om vi skulle vattna gräsmattan.

Jag har helt klart blivit bortskämd med poolbad, utan sand, och Mannen har blivit lika bortskämd med att inte behöva ta ansvar för gräsklippning längre. Och gräs växer mer om det blir vattnat.  Alltså satt vi kvar där vi satt.  Den färdiggrillade kycklingen och ceasarsalladen kom fram, liksom granntjejen i häcken. Hon var inte ute efter att bli bjuden på middag, utan ville bara säga hej innan hon drog in till Malmö.

Burken med neskaffe var inte alltför lockande, utan vi ringde två andra grannar och försökte bjuda in oss på kaffe med senaste nytt.  De hade redan huset fullt av tillresta släktingar och vi kände inte för att tränga oss på. Det blev alltså en promenad på byn.

Först möter vi två unga tjejer på cykel. Fräscha i tajta sommarlinnen och shorts.  De hejade glatt och vi svarade. Sedan frågade Mannen vem det var, och jag talade om att det var sommargästerna i vita huset. Döttrarna alltså. Mannen såg ut som han också behövde vattnas. Han har inte riktigt insett att ena sommaren kommer flickorna skuttande i pippi-lottor och blommiga klänningar med plåstriga knän, och nästa sommar är de unga damer.  Själv tror han att han har stannat i utvecklingen. Så länge han inte går i barndom klagar jag inte.

Nere vid kiosken var det fullt av glassätare, men vi bestämde oss för att hoppa över det och fortsatte ner mot centrum. Om man nu kan kalla det centrum, men det var i alla fall där alla affärerna låg, på den tiden det begav sig.  På café Kusts uteservering var det fullt. Bland annat satt en före detta ballongdansande semestersabotör där.

Det hördes musik från Kaptensgården. Jovisst, det var ju måndag. Och om inte från gamla Drottning Margaretas tid, så åtminstone så länge vi bott där – sedan 1986 – har det varit måndagsjazz på somrarna. Husbandet var då ett gäng ganska unga tandläkare som med framförde tradjazz utan att den blev tradig. Husbandet är nu ett gäng lätt åldrade tandläkare som framför tradjazz utan att den blir alltför tradig.

Det var fullt och varmt. Publiken har bytts ut mer än husbandet, och trots att vissa reliker kändes igen från förr har medelåldern hållit sig ganska intakt. Vi träffade några gamla bekanta och hade tur att hitta ett bord utomhus. Det innebar att vi både kunde prata och andas. Dessutom kunde man kolla in hur hög årets kändisfaktor var. En folklig operasångerska och en programledare från TV var vad jag kunde känna igen.  Honom kände jag bara igen till utseendet, vilket innebär att han åtminstone inte leder På Spåret.
De unga tjejerna i publiken hade säkert bättre koll, för de poserade och paraderade i en strid ström fram till hans bord. En inte alls lika ung tjej övertygade mig om att jag aldrig ska lyfta mig. Denna tjej hade armar , händer och hals som en åttiofemåring, medan ansiktet var nästan slätt under ett slätspacklat lager make-up. Läpparna var stora och röda och mungiporna pekade rakt ner mot undergången.
Kändisfaktorn är högre i Falsterbo än på Limhamn.

Vi satt med våra bekanta under ett stort fikonträd och plötsligt började det droppa lite lätt. De skulle cykla till Skanör och fick bråttom upp på cyklarna. Vi hade en kortare promenad hem, och hann precis innan åskvädret bröt ut. Med jämna mellanrum, hela natten, var det stort skådespel med både ljus – och ljudshow. Efter sista föreställningen somnade vi om och sov, och sov, till klockan halv elva.

Något strandbesök blev det inte, för himlen var molntäckt och bjöd på ett och annat regnstänk, och efter frukosten bestämde vi oss för att köra hem igen. Hem till Limhamn.

Som vanligt var bron över Falsterbokanalen uppe, och köerna växte sig långa trots att det inte var badväder. Mannen började tugga upp sig om vad f*n de höll på med, de där framme i kön. Så började det röra sig och anarkin bröt som vanligt ut i bussfilerna efter kanalen. Och som vanligt gick Mannen igång, och retade sig inte bara på hur folk körde nu, utan även hur de körde där förra året.

Det är då det är läge att påminna honom om av vilken anledning han ville flytta till stan.  Den och gräsklippningen, allt medan vår Herre vattnar från ovan så att det växer i gamla Verkligheten.