Besök av 0447

Det var många som var här förra veckan. Inte bara en massa vänner som tittade på fyrverkeriet tillägnat Öresundsbron 10 år, utan även nummer 0447 dagen efter.

Fyrverkeri

Öresundsbrons firande

Dagen efter kvällen före väcker Mannen mig, och talar om att i mina kläder hade han blivit i sängen. Lägenheten såg nämligen ut som det gör när närmre trettio människor minglat till 01,30 på natten och värdinnan stupat på sin post med ett vinglas i handen i stället för att sätta det i diskmaskinen.
Värden och äldste sonen (som var gräsänkling för tillfället) hade trynat in tidigare. Det var ju arbetsdag för dem dagen efter, och alla har ju inte sommarlov.

Som den tappra kvinna jag är kravlade jag mig i alla fall ur sängen och började röja. Kassar till glasåtervinning, glas  och tallrikar i diskmaskinen, matrester i slasken och sluntar i vasken.  Hummus och öl luktar förresten inte gott tillsammans! Alla vackra blommor sorterades upp i mer passande vaser och vinflaskor i rätt hylla.

Plötsligt kände jag mig iakttagen. På balkongräcket satt en duva och tittade nyfiket på mig. Fågelvän eller inte, jag tyckte den kunde flyga någon annanstans istället.
Alltså slängde jag upp balkongdörren. Duvan satt kvar.  Jag klev ut på balkongen, en meter från pippin. Den satt kvar. Jag gjorde min berömda örnimitaiton med flaxande armar. Duvan satt kvar och tittade på mig som jag inte var klok.  Jag gick och hämtade den inlånade plastugglan som är avsedd att hålla fåglar från balkongen och höll den framför duvan. Då kan jag ge mig den på att duvjäkeln log.
Jag ställde mig direkt in på den, med armarna i sidan, så sunkig man kan vara utan glamourösa velourkläder, och röt åt den att den skulle flyga iväg.
Kroo-kroo, svarade den och lade huvudet på sned och höll fram sitt ben så jag kunde se att den hette 0447. Däremot bar den inte på något kärleksbrev till mig. Inte ens en liten inköpslista.

Jag blåste på den med min grymma andedräkt. Den satt kvar.

Då tog jag till det grova artilleriet och gick och hämtade kameran. Det är nämligen så att fåglar flyger alltid bort när jag lyfter upp kameran. Ungefär som Kalle Ankas fotografiska expedition på julafton. Det är bara i Sydafrika jag lyckats fota levande fåglar. De jag fått på bild här hemma har antingen varit döda eller artefakter.  Fram tills mötet med 0447 alltså.

0477

Han/ hon tyckte det var kul att bli fotograferad. Det ser ni på den flinande näbben.  Då hämtade jag kvastskaftet och puttade till den lite lätt i sidan. Lite respekt för fågelinfluensan har jag än. Den sade återigen kroo-kroo och tog ett steg åt sidan med huvudet på sned.

Då var jag färdig att ge upp. Förra gången en fågel poserade så snällt för mig dog den en kvart senare. Det var förresten en liggande björktrast.

Eftersom 0447 hade en ring på sig började jag fundera på om någon saknade den. In och googla. Jag hittade numret till en Ossian i Äsperöd som hade hand om registreringen av duvor. Men OK, 0447 fick en stund på sig. Den stunden utnyttjade han till toalettbehov. När jag lyckats peta runt honom  med kvastskaftet så att rumpan kom utåt tittade han förebrående på mig och roterade snabbt in avloppsröret över balkongen igen.

Nu gav jag upp och fortsatte röja i ruinerna. Allt medan 0447 satt där ute och gosade sig. Jag hade bestämt att om den satt kvar när jag var klar skulle jag ringa Ossian i Äsperöd.

Samtidigt som jag satte in sista glaset i diskmaskinen och knöt ihop slaskpåsen sträckte 0447 på sig. Ruskade lätt på vingarna som för att säga
– OK, det är godkänt städat, innan han/hon flög iväg. Två vändor över Kalkbrottet, sedan tillbaks igen och jag trodde att den tänkte sätta sig på samma ställe. Men nej, den flög till nästa hus och satte sig på ett balkongräck där.

Och har den flugit vidare så sitter den där än.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Min tid delar jag mellan att undervisa, mestadels inom vuxenutbildningen, och fotokonst. Det händer också fortfarande att jag skriver en blogg då och då. ;-) I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Part of my time I teach, mostly adults, and the rest of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Uncategorized, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Besök av 0447

  1. Ingrid skriver:

    Tack för senast. Ert party uppskattades mer än blixtrandet som for upp i luften lite längre bort. Supergott och jättetrevligt. Är lite avis för att vi inte har glashållare, undrar var man kan köpa sådana.

    • Monica Lindhe skriver:

      Och ni uppskattades mer än 0447!
      Det står Duni partyclips på påsen med glashållarna så det är bara att jaga. Annars kan ni ju låna våra vid behov…:-)

  2. Helena skriver:

    Ah, dessa anekdoter från vardagen – älskar dem! Ett gott skratt är det bästa sättet att börja en ny dag, särskilt en som måste tillbringas på kontor…

    • Monica Lindhe skriver:

      Skönt att kunna göra din arbetsamma tillvaro lite roligare! Håll ut, din tid kommer snart… 😉

  3. Anonym skriver:

    För mig, som gammal flygvärdinna, låter det som ett flightnummer, vilket det kanske också var.
    Tänk att de kan vara så oädda och kaxiga! Alltid inspirerande att läsa dina rader om allt mellan himmel och jord, vardagsnära eller högtflygande!
    När jag nu känner dig också kan jag riktigt se dig framför mig, både i sängen och med vinglaset!
    Tack för det Monica!
    Kram från en grön,varm kulle i söder-

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s