Medföljande på läkarbesök

En dag förra veckan var jag en god svärdotter. Jag eskorterade min svärmor, 87, till läkarstationen. Mannen och hans syster var båda upptagna, och eftersom jag avnjuter sommarlov var det inget större åtagande. Nu var det inte så att svärmor hoppade upp av glädje för att jag skulle följa med henne. Hon ringde ett antal gånger och sade att hon faktiskt klarade att gå dit själv.

Jag konsulterade hennes närmsta avkomma och frågade om det inte var att inkräkta på hennes integritet att följa med. Icke! Svärmor hade veckan innan drabbats av något som var misstänkt likt en stroke, och som gjort att svägerskan tagit henne akut till läkare. Akutbesök är akuta, och det ges inte tid till längre undersökningar, mest till receptutskrivning. Svärmor hade själv konstaterat att det hänt något i huvudet på henne och ville bli bättre utredd.

Med tanke på att detta är en kvinna som anser att de flesta krämpor kan botas genom ett sunt leverne (grönsaker, promenader och utomhusbad varje dag, och bara vitt vin och gin tonic till högtidliga tillfällen) var det lite oroväckande.
Men, trots en viss förvirring och svårigheter att orka gå för egen maskin, tyckte hon alltså inte hon behövde sällskap till doktorn. I hennes glans dagar hade jag inte haft skuggan av en chans att följa henne, men min envishet har växt sig starkare genom åren.

Tjugo minuter före läkartiden hämtade jag svärmor. Väl på plats i bilen var det inte svårt att konstatera att hon inte  hörde ett ord jag sade.
-Har du tagit på hörapparaten?
– Va?
– Har du tagit på hörapparaten?
-VA?
– HAR DU GLÖMT HÖRAPPARATEN?
– Jamen, snälla nån, jag har ju glömt hörapparaten. Stanna! Den måste jag hämta.

Så gjorde vi, och det blev marginellt bättre. Liksom att tiden att ta sig dit marginaliserades allt mer.

Vi kom i alla fall in på parkeringen till läkargruppen. Samtidigt sladdar det in en taxi framför oss, och en stor, skallig, tatuerad, piercad ung man hjälps ur bilen av en annan ung kille. Skalle-Per hade armen i höjdläge och såg märkbart tagen ut. Hans kompis beredde väg för Herren och de hamnade i luckan bredvid oss. Jag, som egentligen inte behövdes, hade fullt upp att plocka upp svärmors käpp och andra tappade pinaler och hann inte tjuvlyssna så mycket som jag skulle vilja.

Plötsligt säger killen att hans arm domnar och att han känner sig kallsvettig. Syrran i luckan säger åt honom att sätta sig i en stol i väntrummet, och kommer själv efter. Hoppandes  på ett ben med en krycka. Där sjukskrivs tydligen inte i onödan. Med en allt annat än mild röst kommenderar hon honom att sätta huvudet mellan benen. Lite svårt för honom eftersom han fortfarande höll ena armen och handen – som det inte syntes några skador på –  i luften, och en kort stund trodde jag syrran skulle svinga kryckan och hjälpa honom på traven. Florence Nightengale var långt borta.  Men hon bara tryckte ner hans hårlösa skalle med handen och tog samtidigt hans puls. Så linkade hon iväg och hämtade en vit plastmugg med vatten, och ropade samtidigt på en kollega efter hjälp att stötta in honom på en brits. Det var så klart svårt att göra själv med en krycka.  Kollegan kom och frågade om han skadat huvudet.
Nä, sade hon med kryckan, fingret.

Killen hjälptes iväg och svärmor och jag satte oss  i väntrummet. Detta är indelat i två delar, med gröna växter  i mitten. Allt som allt cirka trettio kvadratmeter, så det är ingen jättesal.

Jag vill sitta i andra delen, sade svärmor.
Varför det? undrade jag, som tyckte vi satt riktigt bra.
Jag vill. Min läkare brukar komma ut där borta.
Jamen där fanns inga platser, och dessutom hör vi när han ropar på dig.

Denna diskussion upprepades ett antal gånger, tills någon blev inropad på andra sidan grönskan och svärmor kom på att det drog från dörren där hon satt nu. Då flyttade vi över.

Nu började diskussionen om jag skulle följa med in eller inte. Jag hade fått order av hennes barn att höra efter vad doktorn sade, samt att i värsta fall träda in om hon låtsades att allt var jättebra. Det hade tydligen hänt tidigare, för man kan  ju inte komma till den trevlige doktorn och gnälla! Svärmor ville inte alls ha mig med in. Folk kunde ju tro att hon var förvirrad. Mitt integritetstänkande tog vid igen och jag smet ut och ringde Mannen på mobilen. Inget snack om saken. Jag skulle med in.

Jag försökte övertyga min svärmor om att det bara var för att fyra öron hör bättre än två, och hennes var ju inte i toppform längre.

Jag hör inte vad du säger!
– Du hör inte så bra, så därför är det väl bra att jag följer med in och lyssnar, jag med.
– Va??
– Jag går med in och lyssnar vad doktorn säger.
– Jag är ingen idiot!
– Absolut inte, det är ingen som tror heller. Men du hör inte så bra längre.
– VA?
– Du hör inte så bra, därför går jag med in.
– Jag hör inte vad du säger.

Sköterskan hade, liksom alla andra i lokalen, hört vår diskussion och föste med mig in när det var svärmors tur. Väl på plats satte jag mig försynt i en hörna och lät svärmor själv redogöra för problemen.  De framgick av sig själv. Den sympatiske läkaren lyssnade, begärde EKG och ställde sin diagnos. Denne innebar att det behövdes ny medicin.

Ahhh, jag ska inte behöva  börja ta sådan redan, sade svärmor.
Hmm, jo, ja, du är ju bara 87, sade läkaren, med väl kontrollerade anletsdrag.
Övre tonåren kallar jag det, påpekar svärmor, som i alla fall har kvar sin humor.
Hur som helst behöver du den nya medicinen, sade läkaren.
Jamen jag har ju kvar av den gamla. Den måste jag ta ut, sa svärmor.

Läkaren sade att det skulle hon inte alls, och eftersom han hade vit rock och var man gav hon sig förvånansvärt fort.
När vi väl kommit ut kom hon däremot på andra tankar igen, och sade att den där medicinen kunde hon ta en promenad och hämta ut en annan gång.

Nu har hon i alla fall sin nya medicin och vi hoppas på snabb bättring.

Det är nästan så jag anmäler mig som frivillig att följa med på återbesöket om två veckor.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Hälso och sjukvård, Kvinnor, Limhamn, Uncategorized, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Medföljande på läkarbesök

  1. My Perseption skriver:

    Det var ju en fin skildring ur verkliga livet, jag känner igen situationen. Hoppas svärmor kryar på sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s