Doften av en hel burk Madeleine-kakor

För några veckor sedan såg jag åter igen en av mina favoritfilmer, Scent of a Woman (En Kvinnas doft), med Al Pacino. Pacino är alltid en favorit, och den filmen tillhör de bästa han gjort.

I går morse när jag var ute på min stavrunda kom jag att tänka på vilka dofter jag känner, och vad de associerar till.
Den här kvinnans doft, särskilt när hon kommit upp i varv, är definitivt inte smultron. Den leder väl snarare tankarna till en annan film, A Fish Called Wanda med Kevin Klines lukta-under-armarna-gest. Eller helt enkelt fisk. Men det var inte filmer jag skulle skriva om.

Den första doften jag känner är en svag vitlöksaning i trappen. Det triggar igång hungern, för någon frukost har jag inte ätit och den innehåller egentligen sällan vitlök.
För många år sedan arbetade jag tillsammans med en lågstadielärarinna som hade sin egen huskur i förkylningstider. Hon pressade färsk vitlök på frukostfrallan. Alla eleverna ville ha hjälp av assistenten, dvs. mig, istället. Och  smittade mig med sitt snorande. Hennes huskur fungerade alltså.

Nästa doft är varm, dammig och full av diesel.  Det är grävskoporna och lastbilarna som håller på att  iordningställa området som rör upp grus och sand.  Det är samma värme och doft som  när vi  kom ur bilen på den första varma rastplatsen i Italien på bilsemestern söderut, också det för många år sedan. När väninnan och  i skydd av bilen bytte om från långbyxor till shorts, till långtradarchaffisarnas stora förtjusning. De såg över bilen och vi var kanske fräschare då.

När jag kommer ner till parken slår lukten av nyklippt gräs emot mig.  En påminnelse om att gräset behöver klippas i gamla huset. Fortfarande osålt, om någon undrar. Dessutom finns det också en lite sötare blomdoft i luften, men jag kan inte identifiera den.

På lekplatsen har kajorna dragit upp vad de kunnat från papperskorgen. Några bananskal luktar – hur beskriver man den doften? Lite tung, sötkvalmig utan att vara påträngande. Åtminstone så här utomhus. Det får mig att tänka på mina golfskor. Jag svingar klubborna väldigt oregelbundet (senast var i februari förra året) och en vår när jag tog fram bagen fanns det något odefinierbart på skorna. CSI fick fram att det var en kvarglömd banan. Den hade passerat luktstadiet. Däremot var skorna enormt blanka. Tillräckligt gammal banan är sålunda bra skoputs.

Lite längre fram blommar flädern. Ljuvligt. Jag vill ligga på terrassen till gamla huset igen. Känna hur fläderbuskarna, som blivit träd, doftar och fundera på det finns citronsyra och socker hemma så det räcker till en omgång saft. Komma ihåg att det finns två flaskor kvar i frysen från förra året och fortsätta klia hunden på magen.

När jag passerar parkeringen utanför campingplatsen har ett stort sällskap romer slagit läger där.  Ett femtontal bilar, och på de smala gräsremsorna mellan parkeringarna står tält.  De har börjat vakna till liv och luften är mättad av en tung doft söt parfym.  Om än inte lika exklusiv,  påminner den lite om den parfymen en kvinna i vårt gamla grannskap  hade.  Mannen gav henne skjuts i bilen en gång, och fick köra med rutorna nere en vecka efteråt.

Utanför campingplatsens toalett kommer folk med necessärer under armen.  De på väg därifrån  luktar rent. Jag måste duscha när jag kommer hem! På väg in till toa rapar en man iklädd träningsbyxor och foppatofflor. Det luktar gammal öl. Det väcker inga direkta minnen eftersom jag inte är någon ölfantast. Däremot kommer jag via dålig andedräkt på att jag ska till tandläkaren på eftermiddagen.

När jag närmar mig trappuppgången här hemma kommer en doft av cigarettrök. Det är fru B som, så ofta annars, står på sin balkong och röker. Hon har kanske dagpasset, medan herr B kollar toalettfönsterna på natten?  Hon hojtar i alla fall till mig och påpekar att det måste kännas skönt när det är över. Lite osäker på vad hon menar nickar jag och ler och vinkar med ena staven.
Det jag tycker är skönt att är att jag är rökfri sedan mer än tolv år.  Att jag äntligen tog mig i kragen och faktiskt slutade då berodde på yngste sonen. Han önskade sig i julklapp att jag skulle sluta röka, för att jag inte skulle dö i cancer, som så många i vänkretsen gjort.  Den tog där den skulle, och jag slutade.  Det trista är att han själv röker idag.
Men jag vet vad jag ska önska mig i julklapp av honom…

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i film, Limhamn, Natur, trädgård, Uncategorized, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s