Jag har hittat en ny motionsrunda här på Limhamn. Det innebär att jag, utrustad med mina stavar, pinnar runt en knapp timme varje dag. Målsättningen är varje dag i alla fall, och hittills har jag hållit det.  Härtill är jag nödd och tvungen. I förra veckan var jag nämligen på den årliga besiktningen av den egna lekamen. Numera har jag listat mig på den alldeles nyöppnade läkarstationen strax intill här.

Jag var där fem minuter för tidigt och blev ombedd att sitta ner och vänta på min läkare, som skulle heta Eric. Fem minuter senare kommer en man ut och ropar upp Maria Lindvall. Ingen reser sig. Han ropar det en gång till, men fortfarande ingen reaktion. Vi är tre damer som sitter i väntrummet, och ingen av oss hette tydligen Maria. Jag sneglar upp på hans namnskylt och ser att det står Eric på den, och frågar om det inte möjligen är mig han ropar på. Nej, hans patient hette Maria Lindvall. Eftersom åtminstone initialerna stämde envisades jag och gick med honom och kollade pappret. Där stod mycket riktigt mitt namn – som inte är Maria Lindvall – på pappret.
Doktor Eric blev lite stressad, det märktes, men undrade varför jag sökte läkare. Jag berättade om min sköldkörtel och blodtrycket och fick en kortare utläggning om att en behandlad sköldkörtel respektive blodtryck inte var något problem. Därför gällde det att behandla dem.  Det var därför jag var där…
En kontroll av mitt blodtryck visade att det var högt. Knappast förvånande, sommarlovsfriden har inte lägrat sig riktigt än.  Eric, som hade en starkt brittisk brytning, typ gröna sidan upp, talade också om för mig att jag var överviktig. Det kunde han tydligen se, fast han inte kunde läsa namnet. Eller så var det bara en språkförbistring, han kom inte på det svenska ordet lagom, och översatte fat istället.  Han ville i alla fall öka mitt pillerintag, och det gillar jag inte.

I fjol, före cykelturen, var jag flera kilo lättare än nu, på en stor hälsokontroll där min kondition var som en 35-årings. Det är den inte  nu. Snarare 35 + verkligheten =90. Därför har operation minska vikten och öka konditionen satt igång.

Den nya rundan går från Påfågelshuset, över en byggarbetsplats, ner i Hammars park, bort till Sibbarp och sedan hem igen. Det är det närmsta jag kan komma rundan med Stadsparken och stranden i Falsterbo.

Hammars Park har för mig tidigare varit förknippat med något tivoli/midsommarfest, som jag besökte med mina föräldrar som liten.  Sedan dess har jag aldrig varit där. Det är faktiskt en riktigt trevlig liten park, med grönska (typiskt för en park), en liten bäck och en mängd skuttande kaniner. Att de kan skutta beror delvis på att så gott som alla hundar jag mött där är kopplade. Det var de sällan i Falsterbo Stadspark. Brukshundsklubben gränsar till Hammars Park och ibland undrar jag på vilket ställe av dem det finns flest hundar.

Där finns även en stor lekplats. Det finns alltid barn som leker där, men i söndags morse var den extra välbesökt. Jag räknade till åtta pappor med småbarn. Pappor som grävde sand, pappor som puttade gungor, pappor som tog emot på rutschbanan. Men inte en enda mamma. Det kan knappast vara så att alla dessa pappor hade ensam eller delad vårdnad om sina respektive tultingar (finns det något svenskt ord motsvarande engelskans toddler?)
Då återstår frågan; Var var mammorna?  Kan man ha en indelning att varannan helg får de sova ut, och varannan papporna? Har man i så fall synkroniserat farsdagarna, så att alla pappor träffas och överlever söndagsmorgnarna tillsammans? Eller finns det på Limhamn en framgångsrik militant grupp supermorsor som bestämt att helgen är pappas? Punkt slut.

Jag har ett tungt skäl att passera lekplatsen varje lördas- och söndagsmorgon för att försöka få grepp om systemet.