Bröllop

De  senaste veckorna har jag vägrat se något av alla de bröllopsprogram som olika TV-kanaler tvångsmatat oss med inför Victorias och Daniels bröllop igår. Upphaussat mediespektakel är vad jag kallade det.  Låt dem ha sin kärlek och sitt bröllop i fred, strunta i vad Ebba von Sydow och Magdalena Ribbing kokar ihop för dresskoder och etikettsregler.

Inte för att jag är övertygad republikan eller har något emot bröllop, men det kändes bara för hysteriskt. Lite åt melodifestivalshållet.  Den såg jag förresten inte heller, inte någon av uttagningarna, bara själva slutomröstningen och då somnade jag innan vinnaren var utsedd, och fick gå ut på Internet veckan efter för att konstatera att jag inte gått miste om något.

Bröllop är en  ljus och vacker ceremoni, oavsett om det sker i kyrkan eller någon annanstans. Så vackert att jag min vana trogen sätter igång och lipar. När äldste sonen gifte sig snörvlade jag  mig genom över ett paket pappersnäsdukar redan i kyrkan. Inte för att han skulle lämna sin fader och moder för sin hustrus skull, utan just för att det var så vackert. För alla eventualiteters skull är det väl bäst att påpeka att jag har en underbar svärdotter. Men jag gråter i alla fall till bröllop, ibland mer än på begravningar.

En titt på TV:n i går förmiddag gjorde klart att det var en sammanfattning av det man kört de senaste veckorna, plus lite på-plats-reportage från olika orter i landet. Det kändes skönt att stämningen i Malmö rapporterades som ‘loj’.  Skåningar hetsar inte upp sig så lätt. Alltså tog Mannen och jag en cykeltur istället, och kom hem med lite sill i olika former i cykelkorgen. Det var tid för själva vigselakten då, och jag satte på TV:n. Mannen fnös, och jag sade att jag bara ville se brudklänningen.

Haha!

Vi hamnade först på soffans armstöd, så där i förbigående, sedan hämtades silltallrikarna med tillbehör och där satt vi. Efter att ha snorat mig genom både min och Mannens servetter hämtade jag pappersnäsdukarna. Det var ju så vackert… Inte kunde vi gå ifrån heller. Inte Mannen heller, trots att han för skams skull sappade över till fotbollen lite då och då, men utan några större ansträngningar från min sida gick tillbaks till SVT.

Efter kortegen och slupen kom vi i från, för att sitta där igen till middagen.
Det var inte utan jag oroade mig för pappa Westlings tal. Även för gammal socialchef  måste det kännas nervöst att hålla tal inför den församlingen. I och för sig var det ju ingen jättetung stafettpinne att ta upp efter den föregående talaren, men han klarade det i alla fall alldeles galant.

Så kommer då brudgummens tal, och oj vad han imponerade, den nye prinsen.  Vilket tal! Det kändes att det var hans egna ord, ingen spökskrivare där inte. Jag rensade tårkanalerna igen, och även Mannen ryckte åt sig pappersnäsdukarna.

Nu har han alltså, som han själv nästan sade, lämnat grodstadiet och gått in de kungligas skara. Alla verkade vara släkt med alla på längre eller kortare håll, så det behövs verkligen lite nytt friskt blod. Annars är risken att Banjoklubben Dueling Banjos tar överhanden.

Klädseln var väldigt påkostad. Ibland enormt snygg, ibland bara påkostad.  Min svärmor hade förresten  i förväg funderingar på vad hon skulle ha på sig där hemma i soffan, för att matcha tillställningen.

En annan sak som var slående var frekvensen av tiaror. Kommentatorn på TV berättade att vid ett sådant här bröllop plockade man fram det mesta och det bästa ur smyckeskrinen och hängde på sig. Jag umgås möjligen i fel kretsar, men jag känner ingen över tio år (med visst undantag för en gammal kollega) som ens äger en tiara. Mitt plastdiadem jag har när jag tvättar ansiktet räknas inte.  Man kunde också misstänka  att allt lull-lullet och julgranspyntet som hängde runt armar och hals på damerna inte kom från Glitter, men jag gillar tanken att någon smugit in ett halsband därifrån. Pris 149:- och modereportrarna gissar vilt vilken drottning det är ärvt från!

I förmiddags åt vi vår månatliga brunch (som ingår i servicepriset) på Påfågelshuset. Jag hamnade bakom några giftasmogna tjejer i kön och tjuvlyssnade på deras diskussion om bröllopet. Kraven kommer onekligen att bli större efter detta. En av tjejerna var helt övertygad om att hon minsann också skulle ha sådana där i kläder designade av Camilla Thulin som gick före och sjöng och strödde rosenblad och visade vägen för gästerna.

Troligen var det hennes pojkvän som höll på att tappa tallriken lite längre fram i kön då.


Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Bröllop, media, Tv-program, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Bröllop

  1. ingrita skriver:

    Roade (nja) mej med att slötitta på Say Yes to the Dress en kväll, och jag förvånades över att 10 000 dollars för en brudklänning var helt normalt!! Första frågan i butiken: Vad är budgeten? Modern svarar då att vi hade tänkt oss kring 50 000 men kan i värsta fall gå upp till 10 000. Då går expediten raka vägen till tiotusendollarsklänningarna. Sjysst taktik… njet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s