Nu är det äntligen här. Mitt Sommarlov! Solen skiner, vattnet glittrar och jag är ledig från lönearbete 🙂

Som vanligt har detta paradisiska tillstånd föregåtts av ett sedvanligt terminsslut. Sedvanligt och sedvanligt förresten.  Det har varit osedvanligt körigt i år, tycker inte bara jag utan även en majoritet av kollegorna på skolan med undantag för SYVarna. Antingen är dessa en ovanligt stresstålig yrkesgrupp, eller så…. Nä, sådana tankar är inte bra för min karma.

Normalt tänker jag inte på karma och annan österländsk visdom, men det förekommer i  boken jag nyss läss färdigt, One Amazing Thing, av Chitra Banerjee Divakarumi. Förresten en riktigt läsvärd bok, där ramhistorien är ett gäng olika människor som blir instängda tillsammans efter en jordbävning och berättar sina historier för varandra.

Tillbaks till terminsslutet. Alla betyg ska sättas, och det i sin tur föregås av indrivning av uppgifter, helt i klass med den elake sheriffen av Nottingham.
När väl betygskatalogerna är underskrivna börjar städandet av arbetsplatsen.  De berömda högarna på skrivbordet ska bort. En del – som var viktigt i februari – kan glatt kastas i återvinningslådan för att det är helt inaktuellt nu. Den personliga återvinningslådan under bordet fylls snabbt och man konstaterar att den stora gemensamma tunnan på bottenvåningen är överfull. Jaha, det är bara att ragga upp en ny tomlåda att börja samla i. Tills kollegan kommer ingalopperande och hojtar att tunnan där nere är tömd. Ryktet går som en löpeld och en mängd pedagoger trängs för att komma fram i tid och tömma sina lådor innan det är fullt igen. Same procedure as last year. Man borde tipsa vaktis om behovet av extra tunnor till terminssluten. Även eleverna tömmer ju sina skåp.  Jag gör det faktiskt, tipsar honom alltså, och får som svar att han har en extra tunna undanställd, men han kan inte begripa hur i h-e vi kan fylla en tunna på en dag. Han satte ju ut den tom på morgonen.
Tänk på mitt karma. Andas ut, andas in.

Så ska vi ha våra nya tjänstefördelningar. Det innebär att vi får svart på vitt på vilka kurser vi ska undervisa i nästa läsår. Preliminärt alltså. Jag är redan inne på version 3.0 och det enda som är beständigt hittills är engelskan på vux (Sorry I!) , annars varierar det hej vilt mellan olika kurser i engelska på gymnasiet, Sfi och särvux. Jag har gett upp hoppet om att få något definitivt innan terminsstarten i augusti (andas in, andas ut) och tröstar mig med att det hittills åtminstone enbart är ämnen som jag behärskar. Det hade varit värre om det stått franska eller kemi. Då hade karman gått åt pipsvängen, jag lovar.

Obligatoriskt varje år är också personalens utflykt. Hemlig för alla utom för Storchefen. Skolans hierarki är indelad i en Storchef och ett antal Småchefer under honom. Småcheferna förnekar ihärdigt all kännedom om målet. Om de trots allt vet det, är de förvånansvärt solidariska med högsta ledningen.
Tidigare år har varit av skiftande slag. Allt från skön cykeltur på Ven till fullständigt vansinnig trädfällarkurs i skogen i ösregn.  Ett år var vi i Köpenhamn och det var också trevligt, förutom att alla hade trädfällningen i färskt minne och klätt sig därefter, och alltså traskade runt på Ströget som en samling vilsefarna Skogsmullar i gummistövlar. Alla utom Storchefen, som ju bestämt målet, och var cityklädd i ljus trench. I skogen var han kamouflagemönstrad…
Ingen vill dock ta på sig uppdraget att spana in hur han klär sig på utflyktsdagens morgon, och starta en telefonkedja.
Årets utflykt tog oss till Citytunneln i Malmö, utställningen och de olika stationerna. Intressant tyckte de flesta. Mannen har varit lite involverad i projektet så jag hade hört det mesta innan, men bara sisådär åttiotre gånger.
Nästa stopp på vår tur var utgrävningarna i Uppåkra, och det tyckte jag var riktigt bra. Det är ett sådant där ställe jag länge tänkt besöka, men aldrig kommit loss att göra. Där slank även den medhavda matsäcken ner.
Slutligen hamnade vi i Jakriborg, och fick, förutom kaffe, en guidad rundtur där. Det kändes som en tysk medeltida stad, men tyvärr en väldigt öde sådan. Inga smeder och skomakare som slamrade, nä alla invånarna verkade vara på sina arbeten i Lund eller Malmö.

Den sista obligatoriska punkten på terminsslutet är fortbildning.

I år hade skolan hyrt in två föreläsare som skulle förkovra oss. Den förste, en framtidsanalytiker, kan verkligen föreläsa och hålla publikens intresse. Hans tes var att samhället gått från ett energisamhälle, där muskelkraften var allena saliggörande, via ett kunskapssamhälle till ett förståelsesamhälle. Skolans kunskap har, från att stuckit upp som ett torn i den ovetande myllan på 1850-talet, sjunkit ner till en grop  i en värld där alla kan allt.
Det var kanske inte så mycket som handlade direkt om skolan som om SAAB och Ericsson, men om man ser skolan som en del av samhället är det onekligen intressant.

På eftermiddagen stod en ung  kollega från grundskolan i Djursholm , prisad för sin innovationsförmåga och med klart Madicken-komplex, på scenen. Tjejen må vara hur söt och innovativ som helst, men föredra kunde hon inte. Hade jag haft henne som elev i muntlig framställning hade mitt papper blivit fullklottrat snabbt.
Kroppsspråket (händerna i sidan) och språket i sig, till att börja med.
”Alltså, alla har ju liksom sin egen dator, ju, utom i just skolan (medelklassig generalisering). Jag är lite kär i det här programmet. Det är ju inte så kul om den här går sönder, liksom (smeker sin laptop). Alltså ja e ju ganska nöjd me den här slajden. Visst e den snygg, eller hur? Undrar va andra skulle säga? Shit,  men this is mej, liksom, och mina elever gillar mej. Alla räckte upp handen å va såå där gulliga, å då satte ja på SvtPlay å eleverna tyckte de va toppen, alltså. Men jag förlora ju ämnestid. Shit!! De här bara älskar jag. De heter Smartart. De e bara för att de e så smart alltså. Har ni förresten använt PowerPoint nån gång?”

Så långt i programmet sov flera i publiken. Ingen nämnd, men det snusades högt upp i leden. Själv höll jag  mig vaken genom att skriva citat. Och tänka på mitt Karma. Andas ut, andas in.
Hade hon bara varit förberedd på att tala i tre timmar, så OK. Men det vettiga hon hade att framföra tog cirka en halvtimme, resten av tiden surfade hon på sin älskade laptop och vi skulle titta på storskärm. Kul. Först trodde jag att det var min ålder som gjorde att jag tyckte det var pinsamt och tråkigt, men även de betydligt yngre kollegorna kved.

Tack och lov insåg tösabiten själv att det var kört och slängde sig framstupa över talarstolen och stönade:
-Shit, alltså, vad jag e trött nu liksom. Kan vi inte sluta lite tidigare?

I vanliga fall är vi totalt oberörda av den kommentaren från elever, men även lärare har ett hjärta långt där inne.
Vi släppte henne en halvtimme före schemat.