Den som vill vara fin…

.. får lida pin, säger ett gammalt ordspråk.

Jo, efter att ha bevittnat årets studenter på skolan idag är jag benägen att hålla med. Åtminstone när det gäller majoriteten av tjejerna.  Jag vet inte om det är jag som börjar bli gammal och gaggig, eller om årets mode är ovanligt taskigt mot kvinnofötter. I många fall översteg klackarnas höjd kjolens längd på töserna. Om det är snyggt eller inte är ju en smaksak ( en lätt gubbsjuk kollega tyckte det var himla läckert) men bekvämt såg det inte ut.

De tjejer som – om än inte varit med förr, för går ut som student gör man bara en gång – fått råd av mer erfarna systrar var utrustade med plåsterpaket. Det blev snabbt åtråvärd hårdvaluta bland de övriga. De riktigt initierade hade dessutom med sig en skopåse med bekväma gympaskor att byta om till om plågan blev för svår.

Själv hade jag dagen till ära övergett de flatbottnade jag brukar segla fram i, och fått på ett par sandaletter med ungefär fem cm klack. Det räcker mer än väl för att först mina tår och sedan jag ska börja kvida efter några timmar.

Jag tycker att det finns otroligt snygga högklackade skor. I affären kan jag  gå med dem två tre meter åt vardera hållet framför spegeln. Gå snyggt alltså. Inte knäa mig fram med benen lätt böjda på mitten, och inte heller stolpa fram, förvisso med sträckta knäveck, men med hela kroppen i någon fånig framåtlutad vinkel. Det går alltså utmärkt i affären. Jag orkar inte gå in i klädkammaren och räkna hur många gånger jag bokstavligen trillat dit och köpt dessa högklackade skor.

Så är det dags för något uppklätt tillfälle och klackaskorna (Skånska för skor med klack. Bärs med fördel till strumpebyxor) har åkt fram och på. Så snyggt! Lyfter vaderna och sänker BMI:t. För egentligen betyder inte mitt BMI att jag väger för mycket, jag är bara lite för kort. Ungefär 20 cm, men så höga klackar har jag aldrig riskerat livet i.
Om det festliga som fått mig att öka min höjd över havet äger rum på hemmaplan brukar skorna hamna i ett hörn någon gång mellan för- och varmrätt.  Är det på bortaplan beror det på hur mycket fotarbete som behövs för att komma dit. Trippa ner till bilen funkar. Stappla till busshållplatsen är värre, för att inte tala om om det är för kort för att åka så att man ska g-å dit man ska. Det har hänt att jag kommit barfota fram. Om nu jag kommer fram välklädd även nertill så lirkar jag oftast av skorna under matbordet.  I extremfall händer det att de sitter på ända tills eventuell dans börjar. Då sparkas de garanterat av. Hemfärden brukar vara skolös, eller eventuellt med nedtrampad bakkappa på skorna.

Jag trivs alltså bäst nära jorden i fotriktiga skor.

En annan sak som ibland påstås vara ”vackert” är stora läppar.  Även som kvinna kan jag inse att Brigitte Bardots plutmun hade sin charm, men kan inte för mitt liv förstå vari det tjusiga med botox- eller silikonstinna läppar ligger. Jag har sett några riktiga skräckexemplar till systrar, med helt abnormt överdimensionerad mun. Även när den är stängd.

När jag kom hem idag hade jag ett ärende ner till Spa:et här hemma, och medan jag stod och väntade på att dagens luciakandidat skulle hjälpa mig testade jag en läppglans de hade skyltat upp till försäljning. Kletade på lite på handryggen och sedan vidare med fingret till  mina läppar.   Det var mer än en timme sedan och det sticker, bränner och kliar fortfarande. Det var alltså en läppförstorande produkt, någon lightversion av botox. Den framkallar tydligen en lätt allergisk reaktion som ska få läpparna att svullna.
Syns det något? Nä. Men det känns. Ungefär som när man har tagit i färsk chili och sedan råkar ta på läpparna. Uppriktigt, vad är vitsen? För vems skull går man (läs kvinnor) runt med allergiska reaktioner, domningar, och nervdödande insprutningar?

Vad händer om man har ovanan att i brist på annat råkar tugga i sig läppstiftet? Sväller då halsen upp invändigt?
Dog du? Sorry, men du blev ett vackert lik i alla fall…

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i I-landsproblem, Kvinnor, mode, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Den som vill vara fin…

  1. Annika skriver:

    Håller med om att det är skönast med ordentlig markkontakt. Kan f ö rekommendera österrikiska vandringskängor, fotriktiga och sköna men det är klart, passar kanske inte precis till alla klädstilar.

  2. Monica Lindhe skriver:

    Å andra sidan tillåter modet det mesta i år, så varför inte? Vi kan skapa en trend med vandringskängor och skira sommarklänningar! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s