Det har väl framgått innan att jag är ganska belåten med att fortfarande ha kvar min bruna kalufs. Det mesta av den i alla fall, eftersom jag var och klippte mig i onsdags.

Nu ska plattången få vila sig ett tag och håret får bli så lockigt det vill under sommaren. Eftersom jag inte växt ifrån ovanan att dyka under vattenytan när jag badar, och det hoppas jag kunna göra mycket i sommar, är det lika bra att kasta in handduken från början. Eller åtminstone lämna den på torra land.

Nu har utomhuspoolen vid Påfågelshuset äntligen öppnat och vi tog premiärdoppen i går kväll. Vattnet håller  nämligen  behagliga 28 grader och då gör det inte så mycket att luften är kall. Särskilt inte om man, som sagt, ofta är under  ytan.
Det var riktigt trevligt att plaska runt där i kvällens sista solstrålar tillsammans med ett gäng av de trevligare grannarna.

När jag är nyklippt tar det alltid någon vecka innan alla stråna faller på plats, där jag vill ha dem. Hur snyggt håret än är när man går från frissan så tycker jag det ser gräsligt ut de första dagarna.
Alltså stod jag  i förrgår kväll framför spegeln och försökte rufsa till det till något som inte såg ut som det gjorde. 

Men vad var det? Något vitt i luggen. På med glasögonen och pilla noggrannare. Jodå, ett alldeles vitt hårstrå. Inte ens något grådaskigt, utan kritvitt låg det där och lockade sig. Plus mig med pincetten. Bort med det, och närmare koll. Kunde det vara så att jag viftat till med den vita underlagsmascaran i morse? Jovisst måste det ha varit så.  Jag är fortfarande brunhårig. Men jag hade ju varit hos frissan…  hon hade blötat håret, och något nymålat hade jag mig veterligen inte varit i närheten av.  Alltså. Jag hade hittat mitt första gråa – eller vita – hårstrå. På med glasögonen igen, och fanns där banne mig inte ett till. 

På morgonen efter tittade jag noggrant i spegeln, konstaterade att allt var lika brunt som vanligt, och kom till slutsatsen att det bara varit en ond dröm. 
Ända tills jag såg de två vita stråna som låg bredvid pincetten på den bruna bänkskivan i badrummet och flinade hånfullt mot mig.
Känn ålderdomen nalkas!

Mitt hår har inte blivit så synat sedan dottern kom hem med löss på lågstadiet, men jag har inte hittat fler. Vare sig vita strån eller löss.

Kanske det bara var undantag. Med minnet av min mamma, som behöll sitt mörka hår livet ut i 84 år, är det möjligt att det räcker att vara utrustad med en pincett och slippa hålla på och färga och måla i, som de flesta av mina väninnor kvider över att behöva göra.

De två första vita stråna, de har jag knutit ett sidenband om, och lagt tillsammans med barnens första hårlockar.  Som ett minne av en ovanligt tuff vår.