Vi är fortfarande ägare till vårt gamla hem.  Det har varit till salu ett bra tag nu, i sällskap av ett antal andra hus, i väntan på att vinden ska vända. Vinden, marknaden, konjunkturen, prisläget. Same shit, different name.

Sedan två månader har vi en ny mäklare inkopplad på fallet, och som verkar vara rastypiskt för yrket var han otroligt engagerad och full av tillförsikt innan kontraktet om ensamrätt skrevs på. Han hade t o m idéer om hur man skulle dirigera trafiken för att undvika kaos vid visningarna.

Det var som sagt innan han fick ensamrätt. Efter det överlät han snabbt  ärendet på en kollega som mestadels konstaterar att det är svårt att sälja just nu.  Av trafikkaoset har blivit noll och intet. Liksom av den mer eller mindre utlovade budgivningen.

Att huset är till salu innebär att vi måste hålla det i ett sådant skick att presumtiva köpare, som trafiken till trots,  inte vänder vid brevlådan för att de blir avskräckta av den frodande grönskan i form av ogräs.

I går var en sådan dag, när vi körde ner för att ‘se till’ som det så vackert kallas. Vi möttes av ett nästan utblommat körsbärsträd och ett äppelträd i full blom. Tillika massor av blommande tulpaner i rabatterna och tusenskönor och maskrosor i gräsmattan.  Lika vackert vilket som, i mitt tycke.
Däremot var alla små gröna uppstickare i singeln på uppfarten inte lika fina, och inte heller den massiva invasionen av kirskål som backade upp tulpanerna.

Mannen tog fram gräsklipparen och jag bände upp trädgårdshandskarna så att de gick att få på. De blir inte riktigt användarvänliga av att slängas in i förrådet, våta och fulla av jord, ett halvår innan de ska tas fram nästa gång.

Hacka, skrapa och kratta. Både som substantiv och verb.  Samt nypande, slitande och ryckande i det som inte ville följa med redskapen. Däribland flera hundra små lönnar.
Mitt i trädgården står nämligen en ytterst fertil lönn, som varje år släpper i från sig  tusentals små lösnäsor som hittar alla upptänkliga platser att slå rot.  Det var dessa små lönnar som jag med berått mod tog livet av. Med så mycket pincettgrepp man kan prestera med stenhårda trädgårdshandskar plockades de upp.  Det blev så mycket lönnmördande att jag var tvungen att vara en stunds trädkramare efteråt.

Just det. Lönnen igen. Jag tror den skenbart förlät mig, för att den visste att hämnden skulle bli ljuv. Den sitter som gjuten i mina bakhasor dag. I den där muskeln mellan rumpan och knävecken. Den som man alltid blir medveten om när man rensat ogräs, trots ganska flitigt dragande i olika maskiner på gymmet.

Mäklaren har talat om att det ska tas nya foton på tisdag, och eftersom krukorna på terrassen gapade tomma efter mina lönnmord for vi iväg och inhandlade lite pelargonier och margaretor.  Och bullar på Annas konditori.

Det blev en fika i solen på terrassen. Inga tåg, ingen trafik, enbart fågelbuller och de ständigt skällande småhundarna på nästa gata. Vi tittade på varandra.

Från att ha varit fullständigt övertygade om att vi var färdiga med Falsterbo, med trädgårdsskötsel och eviga trafikköer till och från Näset kändes det plötsligt tveksamt. Det är ju så vansinnigt skönt där i vår grönskande glänta.  Huset är  dessutom superfräscht. Vi kan inte förstå varför inte folk står i kö för att köpa det. Ungefär lika mycket som vi förstår att vi vill sälja det.

En sak kom vi fram till i alla fall. Vi tänker börja använda det som helg- och sommarboende så länge vi äger det. Det finns tillräckligt med möbler kvar för att det ska fungera, så egentligen är det bara att sätta igång kylen.

Så se upp på ICA Torgboden. Snart kommer vi kanske i badrockarna och vill handla på bok!!