Att bo i ett livstilsboende har sina egenheter. Eftersom det är många år sedan jag senast bodde i lägenhet vet jag faktiskt inte om det är specifikt för just Påfågelshuset, eller om det är så i alla flerfamiljshus.

I helgen investerade Mannen och jag i nya krukor och växter till vår balkong. Det var både tungt och skrymmande, så när bilen var parkerad utanför trappuppgången låste vi upp och öppnade porten. Tillika ställde vi den i öppetläge. Samtidigt som vi kånkade in första lasset jord (i plastsäckar!) kommer Herr och Fru P – mina speciella vänner från tvättstugan. Herr P konstaterar, som den observante man han är, att dörren är upplåst. Vilket den inte ska vara, för då kan vem som helst komma in. Mannen påpekar att han precis låst upp och spärrat den för att vi håller på att lasta in en mindre trädgård. Själv gnisslar jag tänder, trots att jorden är väl förpackad.
Herr P undrar välvilligt om han ska vänta och kontrollera att den blir låst, som den bör vara. Mannen (ibland faktiskt tålmodigare än jag – eller beror det på att han inte tampats med dem i tvättstugan. Än) talar om att vi själv låser den igen, så fort vi fått in grejerna.
Med stor tvekan verkar Herr och Fru P att acceptera detta och drar sig sakta bort mot sin egen port.

Plötsligt kommer Herr P på något, och kommer med bestämda steg tillbaka.

– Jo, förresten, jag måste påpeka att Herr B på femte våningen talat om för mig att ljuset på er toalett tänds flera gånger varje natt.

Det finns tillfällen i livet då Mannen och jag är otroligt samspelta. Detta var ett sådant förtrollat ögonblick. Vi stod nämligen som gapande fån båda två.

Herr P förstod att han måste förtydliga sin information och sade med en röst som platsat i P3:s Klartext att Herr B på femte våningen i samma hus som Herr P, hade berättat för honom att ljuset på vår toalett tändes flera gånger varje natt.

Förmodligen släcktes det däremellan också, hann jag tänka.

Efter ett halvt liv tillsammans kan jag läsa Mannens kroppsspråk ganska väl och konstaterade att Herr P bara var en halv påse lecakulor från att planteras i en kruka, modell större, med fötterna uppåt.

Det kan vara lite känsligt att bli så till åren kommen att man behöver gå upp på natten. Framför allt om det sitter någon jäkel och registrerar det och det sedan diskuteras på möten eller vid kaffebordet. Med tanke på alla möten de har i föreningen – vi har gett upp dem för länge sedan – behöver de kanske punkter för att fylla agendan.

Herr P såg väldigt belåten ut över att ha fångat vår totala uppmärksamhet. Oavsett om han var ordningsman i alla klasser han kommit genom i skolan kan man bara konstatera att hans överlevnadsinstinkt är noll.

Då kom jag på att vårt toalettfönster ligger på andra sidan, och alltså inte kan kontrolleras av vare sig Herr B eller Herr P. Det sade jag så vänligt det någonsin gick. Inte helt olikt en större katts morrande. Det var nästan dagens höjdpunkt att se Herr P tappa masken och stammande försöka skylla på Herr B. Det var ju han som hade meddelat det. Sedan försvann han, med lilla frun trippande på släp.

Vi funderar fortfarande på om värdet av en fin lägenhet motsvarar priset av en social kontroll som omfattar registrering av våra eventuella nattliga toalettbesök. Eller om tillfredställelsen att testa Kalkbrottet som ättestupa för Herr P är värd en eventuell mindre bostad på Hinseberg.

Det blev i alla fall fint på balkongen. Nästa projekt är att sy klart gardinerna till fönstret som vätter mot Herr och Fru Ps lägenhet. Ogenomskinliga om någon undrar.