I går var jag på fotboll. MFF mötte Åtvidaberg hemma.

De som känner mig vet att mitt fotbollsintresse är väldigt svalt. Lika svalt som vädret igår. Min tidigare närvaro på fotbollsmatcher kan i princip delas in i tre kategorier.

1. Som hjälplöst barn utan något att säga till om, transporterad till Gamla IP i Malmö, innan den ens blev Gamla, i min pappas gröna cykelkorg.
2. Som tonåring, för att grabbarna i gänget gick dit och det gällde att hänga på.
3. Som mamma till spelande söner.

I den senaste kategorin finns de roligaste minnena. Lillebror spelade i Skanör-Falsterbos knattelag,  ett lag som verkligen lät alla spela utan något som helst elittänkande.  Med i laget fanns några killar som kanske hellre hade gjort något annat, men pga. av den goda stämningen i laget fortsatte de.

En av dessa grabbar hade ett ganska stort naturintresse, och var mycket mer intresserad av flora och fauna på och runt planen, än vad han var av bollen. Hans pappa var däremot en sann fotbollspappa som stod längst fram på alla matcher och ivrigt ropade Din boll , Tim! Kom igen Tim, det är din boll! match efter match, utan att någonsin ge upp hoppet att bollen skulle fånga Tims intresse.
En hemmamatch gjorde sig behoven påminda för Tims pappa och han fick avvika en kort stund. Då vill det sig så att Tim började studera en geting lite väl närgånget – ur getingens synpunkt – och denne visade alla tecken på att vilja sticka lille Tim. Tim började vifta med armar och ben för att få bort getingen, och just då kommer bollen rullande. Tims fot far ut, träffar bollen, och den rullar i mål, förbi den förvånade målvakten. Jubel och vågen hos hemmapubliken. Då kommer Tims pappa ut igen från toaletten och får höra att hans son gjort mål. Utan att han sett det, och det fanns inte ens en videoupptagning. Stackars man.

En annan av grabbarna blev målvakt, och hans mamma var oerhört stolt. Hon fanns också ofta på plats på matcherna, ivrigt påhejande sin son. Tillfället jag tänker på ropade hon gång på gång  Ta den Olof! Heja Olof! och det hördes väl delvis fram till Olof, som var – och är – en väluppfostrad gosse. Han lämnar alltså sin plats i buren och går mot sin mamma, frågandes Vad sa du, mamma? Samtidigt rullade bollen in bakom honom i ett tomt  mål.

Jag har förresten varit på en hockeymatch med Mannen också. Tror det var en landskamp av något slag. Tre Kronor var i alla fall det ena laget. Men då bad folk runt om Mannen ta ut mig därifrån. När jag lite småsurt talade om att jag faktiskt betalat biljett precis som de, startades snabbt en insamling till min biljettkostnad, bara för att jag skulle gå därifrån. Bara för att jag tyckte att det andra laget, var de nu kom ifrån, spelade bättre och applåderade dem.

Insamling var det igår också, det var därför jag var på matchen. Skolan är som bekant engagerad i Star for Life, och det var de som var matchvärdar i går. Det var jag som, med förstärkning från  organisationen, skulle hålla i trådarna med våra böss-skramlande och pins-försäljande elever. 24 gymnasieelever skulle ut bland publiken och samla pengar till vänskolorna i bland annat Sydafrika.
Det gick smidigt att få ut dem på sina uppdrag, och jag fick en bra plats att titta på matchen. Jag var den enda med röd halsduk på den läktaren, alla andra som hade halsduk hade himmelsblå sådana och blängde lite snett. Men vadå; det hade definitivt inte varit snyggt med ljusblått till min klädsel igår, och det är viktigt för mig att matcha. Även om det är match.

Bredvid mig satt en trevlig kvinna i ungefär samma ålder. Och med ungefär samma entusiasm för fotboll, verkade det som. En halvtimme in i första halvlek uppfattade jag att hon fnissade till och tittade på henne. Det tog inte lång tid innan vi kommit överens om att fotboll var ett alldeles utmärkt tillfälle att tänka sina egna tankar. Ingen pockar på ens uppmärksamhet, det är bara att flyta iväg på sina egna tankemoln.
Ibland får man reagera lite, om gubbsen runt om t ex börjar bröla att Det var off-side domarjävel! (om sånt kan ni läsa mer på http://hakanmalmstrom.wordpress.com/2010/05/08/assisterande-domarna-kan-offside/ ) eller Skjut för faaan!! gäller det att Huuua med lite lagom upprört.
Eller om det blir mål, då ska man resa sig upp och klappa och jubla. Däremellan kan man ha egentid. Hur ofta har men det annars? 90 ostörda minuter med kissepaus i mitten?

Vi funderade faktiskt på att skaffa årskort, min nyfunna bänkväninna och jag.