Borgerlig bekräftelse

En god vän till mig berättade att han är bjuden på konfirmation. Det är ingen ovanlig företeelse nu när tiden närmar sig mellan hägg och syren. Det som är ovanligt är att det är en borgerlig konfirmation. Först reagerade jag inte. I vårt sekulariserade samhälle finns det ju borgerliga begravningar och namngivningsceremonier, och det höjer ingen på ögonbrynen för.

Men hallå, konfirmation är ju en bekräftelse på dopet, att man tas upp i den kristna kyrkan. De som inte döpts som barn måste fixa den detaljen först, om de väljer att konfirmeras i tonåren. Om man då döpts in i kyrkan och vill bekräfta detta genom att konfirmera sig finns ju ingen anledning att göra det borgerligt. Eller?

Är kanske en borgerlig konfirmation en bekräftelse av en tidigare namnceremoni? Då det bekräftas att du verkligen heter Pelle, Lisa eller vad det nu kan vara. Vilket trauma det måste vara för alla som kallats ett namn i närmre femton år, och som sedan inte får det bekräftat.  Tänk att gå genom livet och undra om du verkligen är en Pelle på riktigt, när du kanske egentligen heter Nisse.

För det kan väl inte vara så, att man i jämlikhetens tecken kommit på att de ungdomar, vars föräldrar – förmodligen i all välmening – valt att låta barnen välja själv om de vill tillhöra kyrkan eller inte, går miste om chansen att plocka hem en hyfsat stor uppsättning presenter av släkt och vänner?
Lika ska det vara, får de döpta barnen en moped och ett halsband ska de odöpta ha samma chans.

Egentligen är det väl så, och har varit länge, att många väljer att konfirmera sig just för presenternas skull?

Det jag minns från min egen konfirmationstid är att jag tyckte det var ganska givande diskussioner. Kanske inte med prästen, som var lite till åren kommen, men i ungdomsgruppen. Tonåren är en tid med mycket funderingar och jag upplevde det faktiskt som ett bra forum att ventilera tankar i.  Sedan blev jag väl inte vare sig mer eller mindre troende av undervisningen, även om jag fortfarande kan rabbla hela Herren är min herde utantill.

Rent pedagogiskt tror jag förresten det är ganska bra att lära sig minnas verser, åar och annat mer eller mindre onödigt vetande utantill. Man utvecklar strategier och tränar okända  muskler i hjärnan som man har nytta av resten av livet, även om de kan tyckas mer eller mindre teflontäckta med kommande ålder.

Hur som helst väntar jag med spänning på rapport om vad den borgerliga konfirmationen innebar. Den sker i och för sig i Norge, så den visar sig  kanske bara vara en dålig historia.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Religion, Traditioner, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s