Restaurangen som ligger i anslutning till Påfågelshuset är inte alltför välbesökt på kvällarna. Kanske var det med anledning av det som man i går kväll anordnat en schlagerfest med mat, dryck och musik.

Vi anmälde oss, tillsammans med svågern o svägerskan. Vädrets makter var inte på speciellt gott humör. Även om regnet upphört blåste det svinkallt och alla  fick sitta inomhus efter en drink med tilltugg och en massa frisk luft där ute.

Mannen och jag beställde in en skaldjurssoppa att börja med, och efter en tidsrymd som gav dem utrymme att båda fånga krypen och koka fond på dem fick vi in våra tallrikar. Om det var väntan som retat upp  smaklökarna låter jag vara osagt, men jag tyckte inte den var speciellt god. Lite bränd smak, för mycket sherry och för lite skaldjurssmak och grädde. Den var OK, men inte mer. Jag hade gjort den bättre själv, och det sade jag också till tösabiten som serverade oss och undrade om det var bra.

Till varmrätt hade vi beställt in en lammrätt, men det lilla bäet hade nog sprungit och gömt sig, för det tog över en timme från att de tagit ut sopptallrikarna tills lammet kom in. Vid det laget hade svågern haffat en servitris och undrat om vi var bortglömda, och Mannen hotade med diabetesanfall.  En annan servitör, typ manlig, kom fram och ursäktade sig först i förbigående att vi fått vänta, men de hade faktiskt 140 gäster att servera. (Kanske inte något helt ovanligt på en restaurang?) När Mannen återigen hänvisade till sitt blodsocker fick han i ganska bryska ordalag  veta att det skulle han ha talat om innan. Man kan inte klaga på biffen när den är uppäten, sa servitören. När vi påpekade att man förväntade sig att få in maten i rimlig tid, fick vi åter igen veta att de faktiskt hade 140 gäster som ville ha mat, och förväntade man sig snabb service fick man gå på Burger King istället.  Precis rätt replik av personalen på en restaurang som håller priser av det ”finare” slaget.

Lammet blev till slut upphittat och serverat. Det låg vackert uppskuret på en salladsbädd. Första tuggan krasade. Potatisen i salladen var minst sagt frostig. Ungefär lika frostig var jag när jag hämtade servitören och berättade att jag tänkte klaga innan biffen var uppäten. Det hade jag inte mycket för. Naturligtvis höll de salladen kall, för att den skulle hålla sig fräsch.
Jo, ja, med tanke på tiden den legat och väntat på det ljumma lammet fanns det kanske en anledning.  Jag insåg att det inte var lönt att tjafsa mer, då hade vi väl inte fått mat ännu, utan försökte undvika att låta salladen komma i kontakt med tandhalsarna som är lite känsliga för kyla.

Ett drömjobb jag skulle vilja ha är att åka runt och testa restauranger och sätta stjärnor eller andra symboler. En sak är biff, denna restaurang hade inte fått några. Mulen himmel helt enkelt, även om själva lammet och vinet var gott.

Nu gjorde också kören Påfåglarna sitt första framträdande och sjöng in våren. De, de… levde upp till sitt namn. Men glädjen fanns där.

Sedan blev det show där ute, fyra glada ungdomar som körde en kavalkad på svenska schlagers. Riktigt duktiga stundtals.

Slutligen  blev det disco där inne.  Hopp och lek med inslag av mer skolade steg och lite kasedans emellanåt. Det känns att man är lite otränad på den fronten idag. Antingen var det mitt livs första Qiugong-pass på morgonen (hälsodag på skolan) eller så var det svängarna på dansgolvet. För det känns misstänkt likt träningsvärk lite varstans i kroppen.