I vår hiss sitter en lapp att man ska bilda en sångkör i föreningen. Liksom stavgång och andra aktiviteter vänder det sig till dem som kan hela dagarna och inte har några arbetstider att ta hänsyn till.

Nu hade jag inte varit intresserad av körsång ändå, för att sjunga vackert tillhör definitivt inte mina talanger.  Jag vet exakt när jag blev medveten om detta.

Det var andra veckan i fjärde klass, alltså tidig september 1964, när min lärare sade att de som ville var med i skolans sångkör kunde gå till musiksalen och sjunga upp. Väninnan och jag traskade så klart dit. Vi brukade ju sjunga för våra Barbiedockor, och  de hade inte klagat. Kanske beroende på att dockor inte kunde tala på den tiden.
I musiksalen satt fröken Blennow,  musikfröken på Mellanhedsskolan, bakom pianot och de elever som redan var körmedlemmar satt i rader framför.

Hugade spekulanter fick sätta sig i en egen rad, för att sedan kliva upp en och en och till pianoackomangemang sjunga Blinka lilla stjärna. Flera elever var före oss, och de passerade frökens argusöga, fick en nådig nick och placerade sig i de Utvaldas skara. Så var det min tur.  Jag klev upp, väntade på fröken Blennows inledande ackord, och så klämde jag i. Jag kom väl ungefär så långt som till ”fjärran lockar ” (ganska höga toner faktiskt) när kärringen (f’låt, men det var hon) slog ner alla fingrarna på tangenterna, vände sig mot mig och – inför hela kören – undrade vem i hela världen som hade inbillat mig att jag kunde sjunga, dessutom sjunga i en kör!? Jag stammade fram något om att vår lärare sagt att de som ville fick prova. Jag ville nog få fram något om att min mamma tyckte jag sjöng Vem kan segla förutan vind riktigt vackert också, men rösten bar inte så långt.  Det var en prestation att bara hålla tillbaks tårarna. Musikfröken fnös, och talade om att i en kör finns bara de  som kan sjunga, och pekade på dörren.

Kompisen klev upp efter mig, och fann inte heller nåd, utan fick rådet att träna mycket och kanske komma tillbaks om något år.

Efter det sjöng jag inte högt på många år, inte ens när jag var själv. För nu visste jag ju att jag inte kunde. En sak lärde jag mig i alla fall då. Att aldrig, aldrig, aldrig tala om för en elev, oavsett ålder att hon/han är usel. Framför allt inte framför andra elever.

I sena tonåren tog lusten över igen, och jag började sjunga med i Hang down your head, Tom Dooley  till gitarrackomangemang, och vid festligare tillfällen House of the Rising Sun.  Trots de höga tonerna. Det var väl aldrig någon som direkt uppmuntrade mig att fortsätta, men vännerna var i alla fall toleranta och snälla för det mesta.

Nästa bakslag kom i slutet av 80-talet, på en konsert med John Farnham i Köpenhamn. Jag tycker fortfarande You’re the Voice är bra, och ylar gärna med. Det gjorde jag där också, tills den danske killen framför mig vände sig om och undrade om jag hade något emot att hålle keft och inte förstöra konserten för honom. *suck* Jag insåg att det var tur att svenskarna vann 1658 och teg.

Dessa musikaliska trauman poppar upp i hissen. Men å andra sidan ska kören här heta Påfåglarna, och med tanke på hur sådana låter platsar jag kanske ändå?

Fjädrarnas prakt lär ju dessutom komma från Argus avhuggna ögon. Bara det!

Skönsjungande?