I dagens avisa står att läsa om en kvinna i Eksjö som anmält flygflottiljen i Eksjö för att hon tappat en vas. Hon blev så rädd när planen flög över henne att hon tappade sin ärvda kristallvas.
http://www.bt.se/nyheter/flygflottilj-anmald-for-krossad-vas%281845589%29.gm

Trist på vasen, men jag funderar onekligen på hur många ersättningar  som gått förlorade för saker jag tappat genom livet. Väl medveten om att jag kan klanta till en hel del i min väg har alla extra försäkringar med drulle-, all-, extra-all, etc. tecknats.  Utan att någonsin falla ut med ersättning.

När jag tappade t ex mitt guldarmband, en bismarck-länk  som jag fick av mina morföräldrar  till konfirmationen 1968, vände jag mig till Länsförsäkringar där allt extra-allt var tecknat. Armbandet hade varit inne på ‘service’ hos guldsmeden ett drygt halvår tidigare, och han kunde uppge vikt och värde för armbandet till 5200:-
Försäkringsbolaget ville ha kvitto. Inte på servicen, utan på inköpet. Från 1968. Av förklarliga skäl kunde jag inte uppvisa det, men däremot ett antal foto från olika åldrar där armbandet dinglade på min handled, samt ett intyg från guldsmeden på armbandets vikt.

Deras ersättning var 500:-. För armbandet var ju gammalt och kunde efter alla dessa år inte värderas till mer än 1500:-, och så tusen spänn i självrisk. Jag undrade var man kunde köpa en Bismarck-länk i den storleken för 1500 sek.  På Möllans toalett eller? Kunde det i så fall verkligen räknas som god tro? Var inte guld något man investerade i för dess bestående värde?
Inte enligt Länsförsäkringar. Hade jag däremot ärvt armbandet hade de gått efter dess nyvärde. Så om det varit min  mammas länk, som hon hade fått 1968, och jag ärvt den, hade den värderats till 5200? Jo, ungefär så. Så mitt råd till alla som kommer i liknande situationer. Uppge att ni ärvt det om ni inte har kvittot kvar.
Men tänk om jag tappade armbandet när jag var på IKEA, för att jag blev så till mig och började vifta med armarna  när de körde igång en reklamjingel i högtalarna? DAGENS RÄTT: MELLANKÖTTBULLAR I RESTAURANGEN!! Kunde jag då anmält dem och fått fria mellanportioner köttbullar resten av livet?

Eller när jag lyckades välta ner statyetten av Gudmar Olovsson som vi fått i lysningspresent? Var det inte egentligen Hemglass-bilens fel? De körde ju förbi just då så att jag ryckte till och svängde till med min armbåge.  Alla vet ju hur man reagerar på deras melodi.  Det borde inbringa en bra slant, ev. många glasspinnar.

Samma skulptur, fast i större format i Höllviken.

Det finns också ett ungdomstrauma som jag egentligen borde gått i terapi för. Sjutton år gamla var väninnan och jag på väg till en fest. Vi hade på något sätt (som är värt en bok i sig) lyckats komma över två  flaskor vin. Villa Franca eller Beyas, minns inte riktigt, men de gick på under en femma styck i alla fall. Med andra ord hårdvaluta för två sjuttonåringar.  Bärandes denna skatt i en plastkasse stegar vi över Mariedalsvägen när bussen tutar. Vad händer? Jo, förmodligen blev jag väl nyfiken om det var oss man tutade på, och plastpåsen gled ur handen på mig. Med ett djupt pjoff sprack  två flaskor vin och rann ut över övergångsstället. Vid eftertanke borde det finnas en minnesplakett där, och vi borde definitivt fått ersättning av Malmö lokaltrafik. Det fick vi inte, utan fick istället traska in på Epa Kronprinsen och köpa vars några mellanöl.  Det blev en deppad kväll, och vi blev mest kissnödiga.

För vän av ordning vill jag framhålla att detta hände 1971, och således är preskriberat flera gånger om även om väninnan aldrig riktigt förlåtit mig.