I går kväll besökte vi bion i Påfågelshuset. Julia och Julie stod på repertoaren, och som bloggare med visst matlagningsintresse tyckte jag den verkade intressant.

Meryl Streep är alltid  Meryl Streep – om än i en lite jobbigare version än i Mamma Mia här. Ett par (man och kvinna) kom in strax efter filmen börjat. Mannen där  for ut två minuter senare för att komma igen och tala om att det var fel film. Han trodde han skulle se någon actionrulle. Kvinnan var i vuxen ålder så jag tror ganska säkert att hon klarat sig på egen hand, men hennes man satt kvar och urskuldade sig för allt och alla att han tänkt se en annan film. Begriper inte varför han satt kvar, men han hade kanske en hemlig böjelse för Meryl Streep i förkläde.  Sedan kom en annan man in, satte sig tillrätta bakom mig. Väl tillrätta, för snart snarkade han.

Det var kanske förlåtet, för förutom en del intressanta diskussioner om bloggare (sammanfattat i att vi är exhibitionister som vill stå i centrum, men om vi är tillräckligt envisa kan vi bli författare på riktigt) var det segt emellanåt. Jag tror inte jag hade klarat mig genom den själv i vaket tillstånd om jag fått gosa till mig i soffhörnan här hemma.

Efter filmen gick alla ut i loungen, och jag satte mig i en stol för att få på skorna igen. De hade så klart åkt av under filmen.  Fram kom en man som  sitter i vår styrelse. Det var förresten han som snarkat till filmen. Han log från öra till öra (bara det är ett varningstecken) med siktet inställt på mig.
– Nu är du ordinarie! sade han.
Såvitt jag själv vet är jag alltid ordinarie jag, även om jag vissa dagar kan känna mig som ett substitut för något annat. Typ något katten släpat in. Alltså såg jag ut som en fågelholk och uttryckte bara det bevingade ordet:
– Va?
– Jo, nu är du ordinarie. Gertrud (Gudrun, Gullan, eller vad nu människan hette) ska bara vara suppleant, så nu, nu är du ordinarie.
Han framförde det med samma stolta pondus som när nobelpristagaren i litteratur presenteras, och jag väntade mig nästan att Fylking skulle hoppa fram, utklädd till receptionist och skrika ”ÄNTLIGEN!”
Det gjorde han alltså inte, och jag upprepade mitt retoriska
–Va?
Han bytte roll från ständig sekreterare till förskolepedagog och talade än en gång, fast nu med viss tvivel i rösten, om att jag blivit ordinarie. Han grubblade uppenbarligen på mina mentala förmågor, och ifrågasatte kanske om jag verkligen borde vara ordinarie.
Ett hemskt ögonblick trodde jag att någon illvillig person anmält mitt intresse till bostadsrättsföreningsstyrelsen (puh) utan min vetskap, för jag insåg att det var den han menade.
– Nä, du tar nog fel på mig och någon annan, sade jag.
Han såg helt klart osäker ut nu, men framhärdade i att jag var ordinarie. Jovisst, men inte i den styrelsen. Så småningom gav han upp, men for fram till en annan kvinna i lokalen. Jag undrade lite trött om han skulle ha henne till ordinarie nu, men hon blev bara utredande budbärare. Hon kom alltså fram till Mannen och mig och frågade, så där i förbigående, vad vi hette. När hon fått veta det galopperade hon tillbaks till styrelsemedlemmen och rapporterade. Han såg halvskumt på oss. Tydligen inte helt övertygad om att vi var de vi utgav oss för.

Det är nästan så att jag frångår mina färska principer och går på mötet ikväll. Bara för att titta på de ordinarie.