Häromdagen vaknade jag till liv av solens värme. Det sista jag minns från hösten är att jag hittade en skön springa på ett bygge och kröp in där.  Jag kände inte alls igen mig nu längre. Bygget hade förvandlats från en puppa till något inrett och möblerat, och människorna hade lagt av sina hjälmar.

Ett fönster stod öppet och jag flög in. Efter en stunds rundtur upptäcker en kvinna mig, och ropar till sin man
– Titta, en fluga! Ett riktigt vårtecken!
Så glad jag blev att kallas vårtecken. Kvinnan verkade rar och sympatisk även om hon öppnade balkongdörren och visade mig ut igen.
På kvällen började det bli kallt och jag frös. Tack och lov öppnade Kvinnan balkongdörren igen för att hämta något och jag passade på att smita in.

Lite senare hade båda människorna gått och lagt sig i sina sängar. Mannen tittade på TV och Kvinnan läste i en bok. Jag tyckte TVn verkade trevligare och flög dit och satte mig för att riktigt kunna följa med.
– Titta, en fluga till, sade mannen.
Jaja, det är väl inte så lätt att skilja på oss, men nog tycker jag att de borde känna igen mig efter bara några timmar.
– Var då? undrade Kvinnan och släppte boken med ett öga. – Nej, det är bara pucken.
Nu måste jag erkänna att jag blev lite sårad, hon som kallat mig ett vårtecken och allting! Och så ta fel på mig och en puck på TV-rutan.  Det var bäst att flyga bort till hennes sida av sängen så hon kände igen mig. Det kändes bra att kunna glädja henne.

– Vad sjutton, det är en fluga, hojtade hon och viftade med boken.
Javisst, ditt eget lilla vårtecken tänkte jag.
– Det sade jag ju, konstaterade Mannen.
Jag gjorde en sväng runt Kvinnans huvud och hon tappade boken. Hon ville nog koncentrera sig på mig istället, tänkte jag. Konstigt nog såg hon inte alls lika glad ut som tidigare på dagen. Det berodde kanske på att hon var avsminkad nu?  Efter mitt tredje varv runt hennes huvud satte jag mig på väggen och väntade. Precis som jag trott for hon upp ur sängen. Hon ville leka med mig!!
– Skicka hit tidningen, kommenderade hon sin man.
– Varför det? undrade han som zappat över till någon cowboyfilm, men räckte i alla fall över ett exemplar av National Geografic.
Jag hade rätt, det var naturintresserade människor jag hittat! I bakkanten av mitt fasettöga såg jag hur kvinnan rullade ihop tidningen och hur den med rasande fart närmade sig mig.
– Inte på den vita väggen!! skrek Mannen, och hon hindrade sig i rörelsen.

Det var onekligen förvirrande. Hon såg vild ut i ögonen. Hon borde kanske byta rengöringskräm till ögonmakeupen? Jag gjorde en vänskaplig sväng runt henne och satte mig på ett annat ställe på väggen.

– Var fasen är den elektriska flugsmällan? morrade hon.
– Inte en aning, svarade Mannen.
Kvinnan for ut och började rota runt i ett skåp. Det verkade som hon ville vara i fred, så jag flög bort och tittade på TV en stund. Hon kom in igen, och fräste att den jäkla smällaren inte var där.
– Då ligger den kvar i huset, svarade mannen
– Jamen va fasen, ge mig tidningen igen, röt hon.

Nu var jag riktigt undrande. Varför ville denna rara kvinna, hon som kallat mig ett vårtecken, läsa tidningen i stället för att bara umgås och glädjas? Jag satte mig ner på lampfoten för att fundera och hörde ett triumferande ”YES!” samtidigt som det blev svart.

Det glimmade till ett kort ögonblick medan jag lämnade National Geografic och försvann ner i de virvlande strömmarna i något vitt och vått.

Vad hände med vårtecknet?