Mannens fredag och lite trädgårdstankar

För det mesta är det jag som står för matlagningen här i familjen, och för det mesta tycker jag det är ganska roligt och lyckas ganska bra. Men det finns tillfällen när jag definitivt inte vill laga någon mat alls, knappt bre en macka ens. Mannen har utan några som helst betänkligheter överlämnat ansvaret för inköp och mat till mig och skyllt på att han skött trädgården. Ni hör så himla köns- och traditionsbundet vi har haft det i alla år.

Fast i ärlighetens namn har gjorde jag  allt mer i trädgården också under de senaste åren.  Någon sa att när östrogenhalten sjunker blir fingrarna grönare. Tror inte att det stämmer, det är nog troligare att med avkomman utflugen fanns det en chans att pilla lite i rabatterna.

Varje vår när katalogerna från de olika handelsträdgårdarna ramlat in i brevlådan har jag trillat dit och åkt och köpt fröpåsar en masse.  Det har trängts små krukor i alla fönster, en del med plastfolie om, andra i minimala små växthus. I bästa fall kom plantorna så långt som till trädgården. En hel del av dem torkade ihop/drunknade redan på fönsterplats.

Ett år hade jag lyckats få upp massor av luktärter till utplanterbar storlek och var mäkta stolt när jag satte ut dem längs staketet. För min inre syn såg jag hur de skulle klättra upp i alla regnbågens färger, samtidigt som de spred sin väldoft över nejden.
Dagen efteråt stod jag i köket och hörde ett mopedlikande ljud utifrån. Det var Mannen som fått igång en gammal kantklippare, och med fasa såg jag hur han närmade sig mina små luktärtsbarn. Fönstret var låst, och jag hade ingen nyckel där. Jag bankade förtvivlat, men inte hörde Mannen det när  kantklipparmaskinen var i gång.  De skira små plantorna for över gräsmattan som konfetti på en karneval.

Ett annat år var siktet inställt på självhushåll, och såväl morots- som salladsfrö hade kommit i jorden i räta led.  Hunden, som var glad för att grava sina tuggeben, tyckte väl att jag gjort grovarbetet som mjukat upp jorden till honom. Alltså försökte han sätta nytt personbästa i att få ner sina ben i jorden på kortast möjliga tid, vilket i sin tur innebar att fröerna spreds som rö för vinden och det växte grönsaker i gräset resten av sommaren.

En rar kollega har varje vår förärat mig tomatplantor av olika slag som han själv drivit upp, möjligen från utspottade kärnor. Och varje år i augusti har han frågat mig om skörden. Och nästan varje år har jag korsat fingrarna bakom ryggen och berättat om vilka mängder jag skördat från hans plantor.  Man vill ju inte göra en sann trädgårdstomte ledsen.
Ett år var det faktiskt en planta med små gula tomater som inte fattat att den skulle vissna, utan i stället serverade oss ett antal mogna frukter varje dag under flera veckor. Jag vet inte vad jag gjort för fel den gången, men jag behövde åtminstone inte ljuga.

Nu har vi ingen trädgård för Mannen att gömma sig i längre och det är dags att börja fördela hushållssysslorna lite mer jämt.  Steg ett är att han sedan ett antal veckor ansvarar för maten på fredagskvällen.  Han har många talanger, min Man, men matlagning är inte en av de mest framträdande, om man uttrycker det lite fint.
Två fredagar tillagade han det själv. ( En annan kollega till mig har sagt att jag måste gå därifrån, så att jag inte står bredvid och slår mig för pannan och himlar med ögonen åt Mannens försök. Det är liksom lätt hänt, men inte så pedagogiskt riktigt). Båda gångerna finhackade han en massa rotfrukter och slängde in i ugnen. Varmluft på hög temperatur. Bra tänkt, men det för lätt tankarna till småsten om det får stå för länge.

Första veckan hade jag köpt en hel bit rostbiff, och tänkte i min enfald att lite salt, peppar och en stektermometer med alarm på rätt temperatur inte skulle kunna misslyckas. Jag hade inte räknat med att köttklumpen kunde delas i tre bautabiffar som fick en snabb sejour i stekpannan. Jag tuggade mig dock igenom måltiden utan att kvida.
Den andra veckan bad Mannen mig köpa hem schnitzel och frågade hur man panerade.  Sedan drog jag mig tillbaks tills brandvarnaren talade om att maten var klar. Schnitzlarna var tvåfärgade. Svarta utanpå och röda inuti. Dessutom var de mer än frikostigt kryddade med salvia. Så där en kvarts burk på varje sida.
Jag började tugga, Mannen frågade om det var gott, och jag svarade ärligt. Det var fredagsmyset den veckan.

Veckorna efter försökte han desperat komma ifrån matansvaret, men jag hade gett mig den på att det ska lyckas.
Han lagar världens bästa lasagne och om vi så ska skifta med lasagne varannan vecka och hemköpta skaldjur varannan så ska inte jag fixa maten på fredagarna.

I går fick jag veta att hela hans mansdominerade arbetsplats numera är engagerad i hans fredagsmat. En del plockar fram avancerade recept till honom, medan andra – förmodligen de mer medlidsamma – tipsar om olika take-away-ställen. Det senare vinner.
Förra veckan blev det fiskgratäng från sillarökeriet på Limhamn, och i går sushi.  Jättegott, vilket som.

Mitt nästa drag är att som av en händelse strö lägglagade recept på den väg Mannen vandra, och hoppas att han nappar på något av dem. Helt och hållet på eget initiativ!

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Könsroller, matlagning, trädgård, Uncategorized, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Mannens fredag och lite trädgårdstankar

  1. ingrita skriver:

    kvinnlig list eller nåt… 🙂

  2. Ein Bysbo skriver:

    Det är inte lätt att starta ny karriär i köket. Men det kommer väl. Övning ger färdighet. – Förresten, heter det ”an masse” eller ”en masse”? Jag skulle skriva ”en masse” men jag har kanske fel. Länge sedan jag sett uttrycket.

    • Monica Lindhe skriver:

      Det heter så klart en masse. Tyrckfelsnisse ville vara med i leken! Jag redigerar… 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s