Datorvana och andra ovanor

Häromdagen pratade jag med en av mina väninnor. Hon tillhör skaran som länge kämpat mot det där med datorer och Internet, men som ganska nyligen gav upp och gjorde sin debut i cyberspejsen. Nu var hon lite bekymrad för hon hade lyckats välta en kopp kaffe över tangentbordet på sin laptop. Det tycker inga tangentbord om, och det hade följaktligen gått i strejk. Nu väntar hon på att datadoktorn ska göra sitt.

Min första erfarenhet av datorer  fick jag på kontoret på Pågen i Malmö, där jag satt och stansade några somrar och lördagar i början av 1970-talet.  Erfarenhet och erfarenhet. Folk vallfärdade  dit från när och fjärran för att beskåda den fantastiska datorn, stor som en mindre tvårumslägenhet. Och säkert med samma kapacitet som något som får plats i fickan idag. Fråga inte mig hur den fungerade, jag bara vet att stansremsorna försvann in där, och var egentligen mer imponerad av rörposten.

Äldste sonen sparade och köpte sin första Commendor 64 i slutet av 80-talet,  och på den tiden inbillade jag mig fortfarande att jag kunde hålla jämna steg med avkommans kunskaper. Alltså anmälde jag mig till en kvällskurs i datoranvändning på komvux. Vi sparade våra uppgifter på disketter, ibland floppy-desks, ibland de då nya mindre och hårda.  Det fanns inte så mycket utrymme på datorernas hårddiskar att vi kunde spara där.

Jag har två tydliga minnen från den kursen.
Ett. Det var absolut förbjudet att ha någon dryck i närheten av datorn eller tangentbordet. Det gick nämligen åt pipsvängen om man välte ut det…
Två. I all välvilja raderade jag Kommunals lokala medlemsregister. En annan deltagare på kursen hade nämligen hand om det, och hade efter en termins mycket möda och svettiga svordomar lyckats knacka ner det i ett register. Det var hög tid att gå hem för kvällen, och hon hade inte lyckats greppa det där med formatering och jag skulle agera Florence Nightengale i IT-åldern  och hjälpa henne. Till mitt försvar frågade jag henne fyra gånger om hon gjort kopia innan jag tryckte på knappen. Hon blev inte glad. Inte konstigt att det fackliga deltagandet sjunkit sedan dess.
Läraren pratade förresten också om något som hette Internet också. Något som kom från försvaret i USA och kändes lika verkligt som Mupparna på TV.

Ungefär i samma veva började jag läsa pedagogik i Lund, och skrev min första uppsats på ordblandare, med utskrift på matrisskrivare.  Ett typsnitt, i det närmsta oläsligt, på tunt prassligt papper i en räcka, med remsor med hål i på båda sidor. Min skrivklåda var utvecklad redan på den tiden och  gu’  vilken förbättring det var jämfört med den gamla skrivmaskinen, även den med minnesfunktion och inbyggd Tipex. Dessvärre har det svaga trycket på många av papperna försvunnit, och disketterna går inte att peta in i dagens USB-portar. En litterär skatt som bleknat bort. Eller inte?

Så småningom hamnade jag på en kurs i IT och lärande på LTH med Bodil Jönsson som en av lärarna. Bl a fick vi pröva på HTML-programmering. Det låter himla avancerat att säga att man gått på LTH och läst programmering. Sånt där jag drar fram om jag känner ett trängande behov av att hävda mig. Tack och lov är det inte så ofta. För idag har jag inte en susning om hur man gör. Däremot att det finns färdiga program som någon knåpat ihop som fixar den där hemsidan utan att jag behöver sticka mig på en massa taggar.
Nu hade även Internet blivit lite mer allmänt och det var inget behov av amerikanska kamoflagekläder för att använda det längre.

Dock, jag kände  ingen som var beroende av att vara ständigt uppkopplad på den tiden. Det är en ovana som jag själv kämpar mot nu för tiden.  Finns det inga grupper för Anonyma Datornördar? Där man slinker in lite diskret, presenterar sig  och talar om att man känner abstinens om man inte är uppkopplad och gruppen unisont svarar ‘Hej Monica’.

Nja, riktigt så illa är det inte. Jag vägrar t ex fortfarande att använda mobilen för att kolla mail. Det är lågvattenmärke så det räcker när de flesta SMS man får kommer från KappAhl, och ger 25 % rabatt på ett plagg om man visar det SMS:et i kassan.  Det gjorde jag idag, med rodnande kinder. Behövde inte ens bläddra i mobilens inkorg för att hitta det.

Att kolla mail på fel tidpunkt kan även det bli fel. Jag har som sagt förmånen att ha ett flertal nya svenskar i Sfi där vi använder datorn som stöd. I veckan hade jag bl a en kinesisk elev som ville ha hjälp att bifoga ett foto i sin mail.  På hennes datorskärm fanns fullt med kinesiska krumelurer som inte sade mig någonting om var hon skulle klicka. Alltså öppnade jag min egen privatmail på min dator med förhoppningen att de olika funktionerna låg på samma ställe. Det gjorde de och allt var frid och fröjd.

En kort stund, för jag upptäckte att jag fått mail från en väninna. Ingen elev behövde hjälp just då, så vadå, klart jag kunde kolla hennes mail. Och öppna bilagan. På skärmen visas två män som försöker ta sig fram på en moped. Det gick inte så bra. Samtidigt fylls salen av arabiska i högtalarna. Lärardatorn är nämligen kopplad till högtalare på väggen och inte hade jag stängt av ljudet.  Resultatet blir att jag får de arabisktalande elevernas fulla uppmärksamhet innan jag lyckas hitta knappen och få tyst på eländet. Vid det laget stod de så klart runt min dator och jag knappade febrilt för att få bort bilden.  Jag kan ingen arabiska, så jag vet inte vad de sa, men jag har blivit godkänd på kroppsspråket, alltså ryckte jag på axlarna med hela kroppen och log med hela huvudet.

Jag ska aldrig mer öppna personliga mail på lektionstid, särskilt inte om där står något om kamel i ämnesraden.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i E-post och Sms, IT, Uncategorized, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Datorvana och andra ovanor

  1. Ein Bysbo skriver:

    Gamla datorminnen kan vara hur kul som helst. Jag var dock inte lika tidigt ut som du men det är väl snart en 20 år sedan jag tog mina första staplande steg inom denna värld, vilket var processtyrning inom industrin. Han som lärde upp mig var ambitiös och höll först en lång föreläsning om ettor och nollor, något som jag inte begrep ett dugg av. Knappast idag ens.

  2. Monica Lindhe skriver:

    Jomen visst. Ettor och nollor. Dem hade jag fullständigt förträngt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s