Äntligen är Påfågelshusets Spa-avdelning helt klar. Den yttre poolen ligger i och för sig fortfarande under en presenning och väntar på våren, men resten är invigt nu.  Först av digniteter och press,  sedan av oss vanliga dödliga.

Spaet (heter det så i bestämd form singular??)  innehåller nu, förutom gymmet och behandlingsrummen i källaren där man mot betalning kan bli pillad på alternativt knådad,  även en 28-graders pool i femtonmeterslängden, en bubbelpool med plats för fyra, en ångbastu, en kristallbastu och ett ljusrum.

Mannen och jag fiskade upp badkläderna ur den tvättade högen med semesterkläder och traskade ner. Först en dusch och sedan ett antal längder i den skönt uppvärmda poolen. Simträningen under semestern verkade ha gjort en viss nytta. Jag kunde alltså koordinera arm- och benrörelser utan att sjunka som en sten. Det hade inte sett trevligt ut med en sjunken kvinna i denna fräscha anläggning.

Jacuzzin nästa. Efter att under årens lopp ha läst alla larmrapporter om bakteriehalten i offentliga bubbelpooler och tröttnat på att knuffas med finniga pubertetskillar som brukar dyka upp som brännmaneter på västkusten så fort reningslampan släcks har jag undvikit att bubbla.
Tanterna som satt i  jökeln  nu var definitivt ur puberteten, och förhoppningsvis inte inne i inkontinensstadiet ännu, så jag puttade undan alla fobier och klev i.  Det var skönt!

Så var det dags att testa de olika bastuversionerna. Finska läsare får ursäkta mig, men i vanliga fall  gillar jag inte bastu. Det är för varmt(!) och instängt för mig. Möjligen om det finns ett stort fönster ut mot naturen, men annars lämnar jag gärna min plats till någon mer svettbenägen.
Nu skulle jag i alla fall testa. Först ångbastun. På tok för varmt, och  dessutom alldeles igenångat.  Dimma på Helvetets förgård. (Spännande titel på en depressiv diktsamling?) Nix pix, det är inte min grej. Utanför bastuavdelningen finns  en stor balja med snö och is. När en man kom ut ur dimman strax efter mig – hade han också varit där? – och med ett njutningsfullt brölande började gnugga sig själv med isen bestämde jag mig definitivt.

I stället gick jag modigt in i kristallbastun. Den var lite lagom varm, drygt 50 grader, (nu hör jag hur alla äkta bastare fnyser föraktfullt) och alltså i mitt tycke mer lagom. Mitt i rummet finns en liten piedestal  med uppstaplade bautakristaller. Dessa ändrar färg i takt med de små stjärnorna som taket är fullt av. Dessutom kommer det små puffar av väldoft, som ros och lavendel. Där kunde jag lägga mig på bänken och titta upp i taket och bara varva ner.  Kombinerad färg och aromterapi berättade en av luciakandidaterna som tassade runt. När jag senare berättade det för yngste sonen började han asgarva.
– Morsan , så himla flummigt. Rena 70-talet. Bjuder dom på braja och spelar Hendrix också? undrade han, född  i mitten av 1980-talet.
Jag har nog missat någon detalj i hans uppfostran, men får ge en eloge till hans historielärare.

Stärkt in i själen beslöt jag mig för att simma några längder till. Inne på andra varvet ser och hör jag hur en knubbig kille i 10-årsåldern kommer sättande med sikten inställt på pallen på kanten framför mig.
– Jag ska göra kanonkulan, mormor!!
Mormor, som med en kvinnas uppmärksamhet insåg vad som skulle hända om både barnbarnet och jag fullföljde våra planer, fick lätt panik och greps av handlingsförlamning.  Grabben noterade dock min närvaro och bromsade sig i steget så att jag hann ändra kurs och ge honom klartecken. Det finns säkert roligare sätt att bli sänkt än av en tioårig kanonkula.

Sista stationen var ljusrummet. Där fläker man ut sig på en solstol under bländande lampor. Det ska visst vara bra mot depressioner. Tänker jag skriva om  Dimma på Helvetets förgård bör jag alltså inte lägga mig där.