Lite folk som vi träffade

Nu är jag tillbaka i den skånska myllan. Eller Tillbaks till Verkligheten 2½ med ett magplask. Förutom några handväskor och en hyfsat snygg solbränna (det blir bara pastellfärger närmast ansiktet denna vecka) finns minnet av några av de personer vi mötte med i bagaget.

Först ut var Anne och John. Ett engelskt par i översta medelåldern som firade sitt guldbröllop. Båda var oförskämt pigga för sin ålder. John hörde lite illa, men hade i gengäld väldigt fina tänder. Anne berättade att de varit på Gran Canaria förr. Vanligtvis åkte de med ett gäng vänner, men eftersom de firade sitt jubileum nu ville de vara själv och kunna vara lite mer romantiska.
–  Don’t we, dear? sade hon.
Först en gång, sedan en gång till och slutligen med armbågen i veka livet på dear John. Han hoppade till och spottade nästan ut tänderna på kuppen, men log förbindligt och svarade
But of course, dear.
Anne fortsatte med att tipsa oss om att vi kunde hyra en bil och åka upp på ett ställe ovanför Puerto Rico. Där kostade ölen bara 97 cent. När jag påpekade att det var all inclusive på hotellet log hon bara hult och sa att
But luv’, 97 cent is really cheap for a beer!

Nästa par ut var även de från England.Vi mötte först frun i baren en kväll, en pigg glittrande kvinna som efter de inledande artighetsfraserna berättade om hur hon hade mött Jesus. Jesus med engelskt uttal, alltså ingen spansk Jesus,  och i kombination med att hon visade upp det väl tilltagna korset hon hade om sin hals förstod vilken grabb det rörde sig om. Hon var mer övertygande än Carola. Hon tyckte dessutom att vi var alldeles för engelska för att vara svenskar (kanske beroende på att vi hade GT i glasen) och skuttade iväg och hämtade sin man, en pensionerad professor i metallurgi. Han hade föreläst vid Stockholms universitet och frågade direkt om vi hört honom. Vi var ju trots allt svenskar.
Nästa dag träffade vi dem igen, nu vid poolen.  Då var det ingen som skuttade. Professorn stapplade sakta fram, med sin hustru hängande på armen, med en käpp i andra handen.  Vi förvånade oss lite över deras skröplighet och undrade för oss själv om de möjligen ramlat eller något. Men de hälsade så vänligt och såg glada ut.
På kvällen mötte vi dem i baren igen. En pigg glittrande kvinna utan käpp. Tala om Nattens Drottning. Eller möjligen om gins medicinska effekter på gikt.

Sedan var det lilla tyskan. Hon såg nästan precis ut som den där skådespelerskan som varit med i någon bond-film, och nu spelar Hedda (?), äldre chef med häftigt förflutet i en amerikansk deckarserie utan slut. Pytteliten, vass och oglamorös.  Kommer någon på hennes namn så upplys mig gärna. Inte om tyskans namn alltså, utan skådespelerskans. Tyskan var en fena på att rocka. När Gonzales, pianisten, fick fart på tangenterna och MP3-spelaren fick hon fart på benen och den man som satt närmast tillhands. Jag fick aldrig klart för mig vem hon hörde ihop med, men rocka loss, det kunde hon.

Jag glömde förresten ett annat minne från resan. En ständigt hungrig mage. Min. Den visade sig väldigt snabbt anpassa sig till tre dignande matbord om dagen, och skriker nu i protest efter en tallrik yoghurt med flingor och en halv grape på morgonen. Trots att den nästan bara fick frukt som semesterfrukost. Dock i mycket rikligare mängd.
När lunchlådan/påssoppan ramlat ner till lunch undrar den lite småsurt var cavan som fördrink blev av.  Och varför bara en ynka tallrik mat?  Ingen avec rinner ner med eftermiddagsfikan heller, bara en skvätt mjölk i kaffet.
Och middagen, efter den blir magen riktigt sur. En uppmätt stackars portion serveras med ett glas vitt till. Mjölk alltså. En vecka vitare än den snö som föll i fjol. Och som faktiskt fortfarande faller.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i Resor, Uncategorized, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Lite folk som vi träffade

  1. Ein Bysbo skriver:

    Det var målande personbeskrivningar. – Jasså, ni hade inte varit och hört den gode professorns utläggninangar om metallurgi. Hur kunde ni missa det? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s