Jävla smålänning

Näst sista dagen på Gran Canaria besökte svägerskan och jag marknaden i Porto Mogan.  Det är en marknad där man säljer väskor, skärp, klockor, kläder, plånböcker, prydnadssaker, etc, etc. Alltså i  princip allt utom hönsfåglar.

Medvetna om att temperaturen skulle att bli mer än behagligt varm uppåt dagen delade vi redan på morgonen en taxi dit med ett annat par på hotellet. Våra respektive stod hellre än gärna över.
Min målsättning var att eventuellt köpa ett skärp för att markera var midjan är/borde vara.

Den första gången vi kom in i började med ett väskstånd, och jag fick syn på en liten svart ryggsäck som jag redan har i rött och blått. Minnen från tidigare besök på spanska marknader då jag med stor möda lyckats pruta ner dem till 25 euro styck. När nasaren såg att jag pekade på den svarta, slet han ner den och slängde sig över mig samtidigt som han öppnade och stängde alla fack för att visa hur fin och praktisk den var.
På något mellanting mellan  spanska (som jag inte behärskar men förstår lite av), italienska (som jag borde behärska bättre) och engelska och skånska (som är flytande) försökte jag förklara att jag inte alls ville ha den, jag hade redan två, och trots att hans ursprungliga pris var 50 euro och jag var hans vän och skulle få den för 40 så gracia, men no. Jag gick, nasaren hängde fast, jag slet mig, han hoppade på igen och tjugofem meter längre bort var priset nere i 10 euro.

Nu äger jag en röd, en blå och en svart skinnryggsäck.

Nästa väskbod vi gick förbi vågade jag knappt snegla på, men blev ändå överfallen. Det var bara att visa upp att jag redan köpt vad väskor jag skulle ha (trodde jag då) och segla vidare. När denne nasaren såg mitt fynd skrek han ‘du ha köpt jävla plastskitväska

Två armband och ett par solglasögon senare fick jag syn på en riktigt snygg väska, och tänkte att kunde jag få ner den första till 10 euro, utan att egentligen vilja ha den, så borde jag lyckas här med och klev in och pekade. Denna väska, som var den finaste Gucci-kopia som gjorts skulle bara kosta 50 euro, men eftersom jag var hans vän så….  De är envetna de små rackarna. Jag gick, han sprang efter, osv.  Eftersom den här väskan faktiskt tänt ett habegär i mig gav jag honom ett bud på 10, och hoppades han skulle ge motbud på 15. Men icke. I stället skrek han jävla smålänning efter mig. Han fick veta att jag var från Skåne, men någon affär blev det inte.
Inte där. Längre fram fick jag syn på samma väska igen, och nu spanade svägerskan in en annan väska i samma stånd. Hon går inte av för hackor när hon är på det humöret. Det är hon ofta. Försäljaren kallade mig mamma och henne för något annat som jag inte förstod riktigt. Men vi blev nöjda i alla fall.

Så skulle svägerskan köpa ny bikini och närmade sig ett stånd med sådana. Senoran som drev handel där, och dessutom talade riktigt bra svenska,  gjorde en okulärbesiktning och plockade fram en stadig sak i vad hon tyckte var lämplig storlek. Det tyckte inte den presumtiva kunden och ett visst meningsutbyte uppstod. Slutklämmen efter att ha provat utanpå de vanliga kläderna till många andras glädje blev i alla fall en bikini.

På vägen ner till den vackra hamnen passerade vi en affär som sålde kinesiska sidenkläder. Det kunde jag inte passera utan att inventera sortimentet. Jag hittade en otroligt vacker kavaj/jacka som dessutom fanns i min storlek till ett billigt pris. På med den och prova, för att konstatera att  den satt ju inte alls snyggt. Nu hade den kinesiska expediten upptäckt mig och kom sättande.  Jag har ju berättat om sidenklänningen jag köpte i Peking, som ligger oanvänd och nedpackad för att den bara fanns i babystorlekar. Denna jackan gick att knäppa med rörelsevidd tillika så jag tänkte låt henne komma! Hon synade  mig, ruskade på huvudet, lyfte tag i mina bröst och sade Up, up! Min första impuls var att klämma till henne, men hon verkade ju vara en snäll människa trots allt, så jag bara undrade vad hon menade.
You must push up. Not breast down there, push up, up, up and  jacket fits.

Vad är det för fel på kinesiskor som säljer kläder egentligen?

Om någon undrar så hade jag faktiskt en alldeles normal bygelbehå på mig, och har inga som helst planer på att hissa upp behagen mer än så. Det blev  ingen jacka.

Om MacLindhe

Jag är född i mitten av 1950-talet i Malmö och har i stort förblivit Skåne trogen även om jag gärna besöker andra platser och länder. Numera äger jag mitt eget schema och det innebär väldigt mycket fotkonst och utställningar, även om skrivklådan pockar på då och dåvilket än så länge resulterar i bloggar . I was born in Malmo in the middle of the fifties, and have stayed in Scania, Sweden, even if I love to visit other places and countries. Nowadays I own my scedule, and spend a lot of my time I work with my art. Now and then, I still write a blog.
Det här inlägget postades i bredbandsanslutning, Kvinnor, Resor, shopping, Uncategorized, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s