I morgon bitti går planet söderöver. Om vi lyckas passera bron till Danmark, vill säga. Glädjespridarna på SMHI hotar med/lovar två decimeter snö till, ovanpå all den andra, under natten. Och tågen fryser fast lite varstans verkar det som.  Om inget annat tar jag min ilsket röda resväska på släp och traskar över bron, i omkörningsfilen. Fixade jag att gå över i stekande sol när de öppnade bron 2000 kan det väl gå i snö tio år senare. Iväg ska jag i alla fall.

Skolan har tröttnat på att alla elever tar ledigt fredagen innan februarilovet (dvs. idag) och ordnade i stället ett öppet hus på en kväll i januari där deltagarna får ledigt idag. Jag deltog.

Så, dagen går i tvättandets, packandets och städandets tecken. För att hinna få undan all tvätt (inklusive fräscha upp sommarkläderna) var tvättstugan bokad mellan 7 – 10 i morse. Allt är nu rent och torrt, men det ligger en skrynklig hög på strykbrädan och blänger på mig. Det är bara frågan om jag ska anfalla den eller de fnissande dammråttorna först?

För. Man. Måste. Ha. Rent. När. Man. Reser. Bort.

Fråga mig inte varför, men sedan jag uppnådde vuxen ålder har jag drabbats av någon urfånig form av städångest varje gång jag ska resa bort. Inte bara tömma slasken, hälla ut överbliven  mjölk, kassera tulpaner som blivit meterlånga i vasen och vattna krukväxterna. Nej, tänk om det händer något? Om planet störtar,  hotellet rasar, vad  som helst som gör att jag stupar på min post med ett glas cava i handen och inte kommer hem igen.

Då ska ingen behöva städa efter mig, och suckande konstatera att hon var allt en riktig Skitta-Picka. Nej minsann! Ska de säga något ska det vara att hon höll skiten borta, porslinet blänker både på toaletten och i köksskåpen. Tvättkorgen är tom och linnet ligger i prydliga högar i skåpet.
Hade det fortfarande funnits knytband på örngotten hade jag säkert krusat dem också. Fattar ni nivån på städandet? Rena rama pedanteriet, och sådan är jag definitivt inte annars.

Mannen fattar ingenting. Det brukar bara hända vid grav PMS att jag far runt och fejar, inte annars. Lite lagom struktur i röran är tillräckligt för att jag ska trivas.
Nu kom jag på att när jag äntligen kommer förbi menopausen måste jag resa mycket oftare, annars blir det aldrig städat längre!

Det var alltså en välsignelse att jag hade möjlighet att ta ledigt idag, och uppfylla alla självpålagda krav. Då tycker Storchefen på skolan att jag ska komma dit och hämta en bunt ansökningar till en kommande studieresa så vi kan gå igenom dem under lovet. Glöm det. Jag ska resa bort. Han tyckte i alla fall att jag kunde köra ner och hämta ansökningarna och  ta med dem på resan och läsa .*’suck*  Get a life!! Men, eftersom jag enligt planerna  ska följa med på denna resa (då blir det städat igen!),  så OK då. Lite får man väl ställa upp. Då  veknade Storchefen  och lovade att köra in om till mig och lämna dem på vägen hem i eftermiddag. Det kommer att rubba hans världsuppfattning om mitt ordningssinne – han som bara sett mitt kaotiska skrivbord på skolan.

Mannen kom på att vi måste köra ner om och kolla till huset som stylats upp inför en förnyad säljoffensiv. Idag? Jag kan bara upprepa mig. Glöm det. Fattar inte karlar att det finns viktigare saker att göra dagen innan man reser bort? Dessutom hade det inneburit att vi passerat skolan och jag hade känt mig manad att stanna och hämta papperna själv, vilket tagit ännu mer tid. Som tur var ställde både målaren (som sade att färgen i trappan inte torkat än) och vädrets makter upp på min sida. Nu vräker nämligen snön ner igen utanför fönstret. Vem behöver titta in i väggen, när man kan titta in en lika vit vägg ut genom fönstret?

Och jag tar mig an stryktvätt och dammråttor!