Jodå, det bor en och annan sådan här. Bland annat jag själv. Jag har nog en förkylning på gång. För något måste jag skylla på.

Det började med att jag hade bråttom hem i fredags. Jag hade en tid inbokad för massage klockan tre (vi kan fortfarande utnyttja faciliteterna i SPAet för halva priset, och det gäller att passa på) och det hade tagit längre tid att handla mat än jag tänkt, så klockan passerade halv tre när jag slirade in framför huset. Bara för att upptäcka att Mannens bil stod på min parkering. Det i sin tur borde innebära att hans plats i garaget var tom, men med fyra fulla matkassar i bagaget var jag inte road av tanken att släpa på dem därifrån. Garaget ligger alltså en bit bort.

Det var bara att ställa bilen vid kanten på gatan, bakom en annan personbil,  medan jag snabbt som en vessla åkte upp med mina kassar. Trodde jag. När jag öppnade bildörren kom en man med säckakärra och två flyttkartonger och fräste att där kunde jag inte stå.
– Jodå, någon minut går bra medan jag åker upp med kassarna, tyckte jag.
– Nä, det står en stor bil därinne (han pekade in bakom huset) och den ska ut sen.
– Ja, han kommer säkert förbi ändå, och det tar bara några minuter.
– Skyll dig själv om han mosar din bil, tyckte charmgubben.
Nu blev jag lite smått irriterad och talade om att om det blev så mycket som en repa på min bil visste jag vem som skulle få räkningen. Varvid gubben backade lite. Han var nog van att skrämma timidare varelser än jag.

I samma veva kommer en dam på första våningen utsättande, och frågar om det är min bil som står en decimeter för deras plats. Det är nämligen handikapp-parkering, och hennes man har haft en stroke… Dessutom väntade de på en ny TV-bänk.

I hissen stod ett antal flyttlådor, men jag och mina kassar fick plats ändå. Så jag kapade hissen framför näsan på gubben med säckkärran och åkte upp och  satte av min mat. Eftersom han inte tryckte ner hissen tog jag den ner igen. På entréplanet stod då två andra män,  typ Maffiabröder, och blängde. Oavsett anledningen till deras närvaro kom jag ut i min bil och fick ner  den i garaget, och kom i tid till massagen. Förutom en massa muskelknutor som trasslat ihop sig i min rygg var det väldigt skönt, förresten.

I lördags skulle vi på uppvaktning hos en väninna som fyllde 50. I min out-fit ingår en liten piffig  väska (lila såklart) som jag kan ha på sned  över axeln, under jackan. Där stoppade jag ner  busskort, VISA-kort, körkort och lite kontanter. Vi kom på att om vi traskade bort till Limhamns kyrka kunde vi sedan ta samma buss ända ut till Rostorp. Det gjorde vi, och fick en rejäl rundtur i Malmös ytterområden.

En mottagning är ingen helkvällssysselsättning så vi beslöt oss för en liten tur på stan, nu när vi ändå var ute. Efter att ha besökt några pubar hamnade vi på bussen till Limhamn och traskade den sista biten hem.

Söndagen bar bland annat med sig ett besök på IKEA, och för en gångs skull lade jag på minnet var vi parkerade bilen. Rakt under A3-skylten. I kassan kom jag på att jag inte hade mitt VISA-kort med. Varför hade jag inte lagt tillbaks  det i plånboken när jag lade dit körkortet? Jaja,  då låg det väl kvar i den lilla lila.

Så kom vi ner med vagnen och när Mannens huvud började spana efter bilen kunde jag stolt tala om för honom att den stod på A3, och ta täten dit. Inte stod där någon bil. Inte vår i alla fall. En kvinna körde precis in en annan bil på  platsen under A3-skylten. Mannen tittade frågande på mig, och jag fattade ingenting. Vi parkerade ju den här! Jag var färdig att  slita kvinnan ur den andra bilen och fråga om hon sett en blå SAAB köra därifrån. Men behärskade mig trots allt. Mannen började gå ner i de andra gångarna och jag funderade på om jag skulle ringa polisen och stöldanmäla med en gång, eller först haffa någon av vagnkillarna och fråga om de sett något.  Efter en stund ringde min mobil. Det var Mannen som hittat bilen i en annan gång. Under en annan A3 skylt. En blå. Hur sjutton kan de ha samma numrering men i olika färger? Det är inte nog att komma ihåg bokstav och siffra, desstuom ska man memorera vilken färg skylten har. Tänk på alla färgblinda! Tacka vet jag när det är olika djur på bilder på parkeringsplatser.
– Mamma, vi står på ekorren!
Pedagogiskt och bra.

Vi kom hem med vår upphittade bil, och ställde den på parkeringen. I garaget stod ju min småfranska och vilade sig. Väl uppe plockade jag fram den lilla lila och letade efter VISA-kortet. Inte där. Inte heller busskortet fanns där det skulle. Ut i hallen och känna igenom jackfickorna. Nix. Tömma plånboken (den blev hälften så tjock när alla kvittolappar försvann) och stora handväskan (även den lila) . Inget VISA och inget busskort.
–*~\¤{ också.
In på Internetbanken. Det var åtminstone inte gjort några uttag på kortet som inte jag själv var skyldig till. Det måste alltså ha åkt med busskortet upp, och sedan hade jag väl tappat det, och förmodligen busskortet också.
*Stön*

Ringa och spärra.
– Jodå, vi skickar ett nytt kort.
In på Skånetrafikens sida på Internet, där jag varit så smart(?!) att registrera mitt kort och alltså kunde spärra  det också. Även de ska skicka ett nytt kort med motsvarande belopp jag hade kvar.  Strålande service förresten!

Nu behövdes kaffe. Med koffeinet kom lite minnesbilder. Det var mycket folk på bussen, och jag kom plötsligt ihåg att jag inte ville öppna och fibbla med handväskan där, utan stoppade ner busskortet i innerfickan på jackan och knäppte till med blixtlåset. Ut i garderoben igen. Och visst, där i innerfickan låg busskortet och i samma lilla plastfodral även VISA- kortet.  Lika spärrade båda två.

Mannen skakade på huvudet och sade något om att jag alltid ska stimma iväg.  Det sade han när jag påstod att min plånbok var stulen i Barcelona för något år sedan också. Det var den, och pickpocketarna hade roat sig kungligt på min bekostnad innan kortet blev spärrat. Eller rättare sagt, ett antal affärsinnehavare  fick inte ut pengar eftersom de inte begärt ID av bovarna.  I slutändan blev jag skuldfri, men  lade ner många timmar på polisrapporter, försäkringsbolag och att ändra konto innan det var klart, och vill inte vara med om det igen.

Så trots allt tyckte jag att det var skönt att korten kommit till rätta och att jag själv kunde sätta saxen i dem, spärrade eller ej.

I morse gick Mannen före mig, men ringde efter en stund. Bara för att påminna mig om att min bil stod i garaget, så jag inte satte igång  polispådrag för att den var stulen.

Vad tror han om mig egentligen??