Det låg en kallelse i vårt postfack. Information om el, vatten och ventilation till boende i hus 5 och 6. Eftersom det vid några tillfällen varit lite strul med värmen tyckte Mannen att vi skulle gå. Jag tyckte att han skulle gå. Det förra mötet jag var på var ju inte superupplyftande precis.

Ibland ger jag efter alldeles för lätt. Det gjorde jag i går, och följde med. Mötet började 17.30 i biosalongen och jag räknade med att det skulle ta en dryg timme. Det skulle alltså finnas tid att gå hem och äta och sedan gå ner och se filmen om Coco  Chanel, versionen med Audrey Tatou, som skulle börja klockan 20,00 i samma lokal.

Det var nästan fullsatt  där.  En man, som jag tror titulerar sig servicechef på stället (Påfågelstuppen?), presenterade entreprenörer för de olika områdena el, VVS och fläkt. Och tillade att här skulle det bara tas upp ärenden som var av allmänt intresse. Inga problem i enskilda lägenheter. Det skulle som vanligt felanmälas.
Redan här gick varningsbjällran igång. Det där hade jag hört förr. Innan den totala anarkin bröt ut på det förra mötet.

Första entreprenören, elkillen, körde igång.  Han kom en halv övertydlig bild in i presentationen innan han blev avbruten första gången.   Bilden han visade var ett foto av ytterdörren, med tryckknappen med nyckelsymbol, samt dörröppnarknappen. En kvinna  talade om att hennes man hade haft en stroke och vilka specifika problem det innebar och att dörröppnarknappen satt för långt från nyckelknappen.  Elkillen, som verkade besitta en viss empati, försökte förklara att om dörröppnarknappen satt precis bredvid dörren skulle denna  knocka den som tryckte på knappen.
Frun till strokepatienten fick luft under vingarna av svaret och började ta ut svängarna. Okända ringde på deras porttelefon. Elkillen blev lite ställd, och Påfågelstuppen försökte säga att det var för jäkligt, men inget de kunde göra något åt.
Samtidigt ropar en annan, äldre kvinna att hon inte vet var det är, och inte förstår. Mannen bredvid henne lugnar och säger att det inte berör henne. Eller oss andra heller, för den delen.

Nästa bild. Jag har undervisat elever med begåvningshandikapp och neuropsykiatriska funktionshinder i över tio är och trodde ingen kunde vara tydligare än jag när jag kommer igång. Joho då. Ett bioduksstor bild av två knappar. On och of.  On sätter man på med. Of stänger man av.
– Jag ser inte. Var finns det? Jag förstår inte, skrek damen på första raden, som med tanke på röstvolymen inte heller hör så bra.
– Knappen sitter för högt. Min man har haft stroke.
Elkillen var fortfarande ganska lugn.

Efter en kvarts dividerande om vad som var på och av kom han äntligen vidare till belysningen på toaletten.
Dimmer och strömbrytare och rörelsedetektor som gör att ljuset tänds när man går in där. Alldeles av sig själv.
–Men det släcks aldrig, sade en man.
– Jodå, efter sju minuters inaktivitet så, försökte elkillen övertyga.
Mannen var tvärsäker. Det var tänt alltid. Påfågelstuppen undrade hur han visste det. Jo, var gång han öppnade så var det tänt. Jamen, då tänds det försökte man förklara. Men blev inte trodd.
– Jag ser inte. Var finns det? Jag förstår inte, skrek damen på första raden.
– Min man har haft stroke och tänk om det släcks när han är där inne, vad gör han då? tyckte den andra aktivisten.

Nu skulle golvvärmen, eller komfortvärmen som den kallas, förklaras.
– Vårt golv är så kallt på den del ställen att jag fryser häcken av mig, hojtade damen med strokemannen.
– Sitter hon på golvet? hördes en viskning
– Om ni vrider reglaget mot plus blir det varmare, och mot minus kallare, förklarade elkillen, och pekade på bilden på bioduken.  Lite mindre tålmodigt nu verkade det. – Men det är för komfort, inte för uppvärmning av badrummet.
– Var hittar man det? Jag förstår ingenting, hojtade damen där framme.

Mannen som fått stroke tog ordet och försökte förklara vad frun sagt. Tydligare än hon, om än långsammare. Frun avbröt, talade om att han fått en stroke, och att de haft en kille som mätt värmen i golvet och sagt det var som det skulle. Men det var det inte, det var hon säker på. Elkillens stönande började höras.

Nu närmade vi oss överkursen, med handdukstorken. Med både on, of, plus och minusknapp. Samt blinkande röda lampor som gick över till fast sken när önskad temperatur var uppnådd.
Tänk att så få funktioner kan ge upphov till så många olika problem i enskilda lägenheter. Vid det här laget gav de flesta fullständigt fasen i att det bara var ärenden av allmänt intresse  som skulle behandlas och ropade rätt ut.

Jag försökte få Mannen att ge mig nyckeln, eftersom jag lämnat min hemma, och dessutom sett showen förut. Morgonen hade varit stressig, jag hade inte hunnit få med mig lunchmat till skolan utan planerat att köpa något i caféet. Det var bara det att mattanterna var insnöade och jag enbart ätit en påse soppa och en påse Djungelvrål sedan frukosten klockan sju. JAG VILLE HEM OCH ÄTA! Men Mannen gav mig den inte, och jag var rädd att starta rena krogslagsmålet om jag försökt ta den med våld. Stämningen var sådan.

Alltså, jag fick ta del av hur porttelefonen fungerar. Även där finns knappar med symboler, men knappast tydliga. Jag måste putsa glasögonen, skruva upp belysningen på  det högsta (mot plus) och lägga huvudet på sned för att se att de små tecknen i det borstade stålet. Men designen är vacker.

Naturligtvis förstod inte damen längst fram och det innebar problem för den strokedrabbade mannen. Enligt hans fru i alla fall. Själv verkade han ta till sig informationen.

Elkillen lyckades i alla fall komma till sin sista powerpointbild  utan att få  utbrott i klass med en vulkan.  Beundransvärt faktiskt. Han kan få vikariera för mig vid tillfälle.

Bredvid mig satt den unge ventilkillen. Han blev blekare och blekare vid insikten att det snart var hans tur att kastas till  lejonen.  Rörmokaren kom lindrigare undan, eller så var det så att blodsockret sjunkit på fler än mig, alternativt att det var nattadags för församlingen och de började slumra till.

Tio över åtta reste jag mig åtminstone och tågade ut. Två timmar och fyrtio minuters tuggande, om absolut inget som jag inte kunnat räkna ut själv eller ha läst i någon bruksanvisning.

Jo, jag fick veta att strulet som varit med värmen berodde på ett styrfel i Kristianstad.  Vad nu ålarenset där har med vår värme att göra. Någon film blev det inte heller.

Men jag insåg att några fler informationsmöten här går jag inte på.  Hur mycket Mannen än tjatar. Då finns risken att jag plockar fram mina skarpa gener och börjar hiva folk över kanten till kalkbrottet.