De senaste månaderna har släkt och vänkrets berikats med ett antal nya individer.  Nyfödda små bebisar alltså. Samtliga gossar, och jag har fått anledning att frossa i klädesaffärernas babyavdelningar.

Flera av de små pågarna är dessutom äldst i en eventuellt kommande syskonskara, och deras mammor sålunda förstföderskor. När jag mer eller mindre tvingat mig till ett besök (jo, jag är riktigt tantprilligt förtjust i små skrynkliga bebisar, vare sig de ser ut som ET, smurfar eller bara är allmänt rödmosiga) har mödrarna varit i varierande skick.

En del ser ut som det är storken som kommit med deras barn; magen platt, håret välfönat och makeupen lagom diskret, och iklädda alldeles vanliga kläder igen.
Så där som jag själv önskat att  se ut efter avklarade förlossningar.  I och för sig har man väl aldrig känt sig så smal som när man fött barn. Den sista gången blev jag av med 10 kg på förlossningen (inklusive en mindre insjö fostervatten och en moderkaka i storlek med Gotland) och svävade fram efteråt. När jag ser på foto från den tiden inser jag dock att självbilden var något förvrängd.
Andra av de nyblivna mödrarna ser mer ut att vara i fas med Verkligheten ( inte radioprogrammet utan den riktiga), omålade med rufsigt hår och i en babykräkfläckiga mammatunikor. Knappast modellmässiga för Mama-tidningen, men ytterst mänskliga.

Ändå är det något de har gemensamt, som krupit fram efter lite ditt-och-datt-prat, nämligen oron att inte räcka till och inte klara av det. När jag frågat om den Stora Gråtaredagen, har de först gapat och sedan berättat att
–Jo men visst. Men hur vet du det?
För att jag klämt fram tre ungar och alla gångerna tjutit mig genom minst en dag, någon gång mellan tredje och sjätte dagen. Mitt i all lyckan över det lilla barnet som är det underbaraste som hänt en  kommer hormomerna på att Vad nu då? Vi måste ställa om oss!! Och vänder upp och ner på hela dig.
De nya mammorna har berättat att de suttit instängda på toaletter och gråtit, och inte nog med den normala hormonsvängen, dessutom har de nästan skämts. För inte kan det vara normalt att vara ledsen när man precis fått ett litet barn? Jo då, alldeles normalt. Just pga. de däringa hormonerna. En av mammorna undrade varför ingen sagt det på profylaxkursen, utan bara ältat förlossningen. Om det nu var något som så gott som alla nyförlösta går igenom hade det väl varit lämpligt att förbereda på?

Jo, det tycker jag också.

Själv  hade jag när det begav sig turen/förmånen  att en äldre sjuksköterska ”kom på mig”  mitt i allt lipandet, hämtade ett paket pappersnäsdukar och satte sig. Och förklarade att det var helt normalt.
De andra gångerna har jag själv försett mig med näsdukarna, i förvissningen att det inte var något fel på mig, och att det snart går över. Och det har det gjort.

Man får ändå tillräckligt med anledningar att slita sitt hår över avkomman längre fram i livet, utan att hormonerna jäklas med en. Men det är en helt annan historia.