Så sändes alltså Verkligheten på P3 i måndags kväll, istället för som planerat torsdag. Reportern meddelade mig både det och att jag blivit avsågad med ett SMS under eftermiddagen. Hon uttryckte det i och för sig inte så, utan att jag tyvärr blivit bortklippt ur reportaget.

Naturligtvis var jag ändå nyfiken och lyssnade både i radion och senare på webben. http://www.sr.se/sida/default.aspx?programid=3052

Det första jag reagerade på var några direkta sakfel. Att de sade att här är fem hus istället för sex. Dessutom sades  reportern ha tagit bussen hit och gått tjugo minuter från busshållplatsen. Till mig sade hon att hon tagit taxi. Och jag, som tillhör de boende här – de som genomgående beskrevs som gamla – går till bussen på tolv minuter.

Till reporterns försvar får väl sägas att hon tillstod att hon – trots sina förväntningar – inte hade sett någon taggtråd eller beväpnad vakt när hon kom hit.

Hon  berättade däremot att hon endast sett gråsprängda eller vithåriga människor. Alla vi som bor här och inte är pensionärer är oftast på våra arbetsplatser på vardagseftermiddagarna. Det var alltså en selekterad skara runt fikabordet. Och såvitt jag såg blundade  inte reportern den dryga halvtimme  hon intervjuade mig, och jag har fortfarande min bruna kalufs intakt.
Inte heller är 20-åringen hon till slut hittade i gymmet  så grå. Vad han sa och vad som är klippt vet jag ju inte, men det framställdes som om han misstänkliggjordes enbart pga av sin ålder här. Den stränga sociala kontrollen.

I reportaget intervjuades främst en äldre kvinna som tyckte det var mycket skönt att allting fanns här och att hon inte behövde lämna området. Det var tryggt!  Hon tyckte det var skönt att obehöriga inte kom in. Det tog man fasta på i programmet, liksom att kvinnan med gråt i rösten berättade att hon fått avliva sin katt för att kunna flytta hit.
Flera gånger i den bortklippta intervjun med mig leddes samtalet in på just tryggheten och en rädsla för att vara ute i samhället.

Reporterns  perceptiva förmågor kan verka lite selektiva, eftersom hon tydligen inte uppfattade att jag flera gånger sa att vi inte flyttat hit för tryggheten eller ”lyxen”, utan för att vi gillar lägenheten och var färdiga med husägandet.   Kanske berodde på skånskan, vem vet. Dessutom var jag ju faktiskt lite förkyld och extra skrovlig.

Hon upplevde det i alla fall som ett boende för äldre människor med pengar, och att dessa gamlingar verkade  nöjda med tillvaron här.

Det jag upplevde var att reportern kom hit med en förutfattad mening om ett lyxigt åldersdomsreservat för rika, rädda människor. Gated community som spär på segregationen i stan.  Genom att sålla i sin research fick hon i stort sett fram det hon ville.

En annan journalist i bekantskapskretsen tycker jag borde skriva till journalisttidningen om det. För att selektera bort den dåliga journalistiken från den sanna. Får se hur jag gör.