Sådär. Fredag igen. Jag har varit gräsänka sedan i onsdags,  vilket är precis lagom för att jag ska hinna skriva av mig den värsta klådan utan att klassas som asocial. I morgon kväll planeras Mannens hemkomst och allt återgår till det normala.

Denna dag har ägnats åt mest trevliga sysselsättningar. Ok, lektioner fram till lunch, men relativt tidig hemgång i alla fall. En rekordsnabb påfyllning av reserverna i kyl och skafferi och sedan väntade nästa SPA-behandling.
Förutom en gratis behandling erbjöds vi ju tre till halva priset pga. förseningen av anläggningen. Självklart det ska utnyttjas. Det känns lite grann som rotavdraget. Passa på och renovera nu, medan chansen finns.
Sålunda var en intensiv ansiktsbehandling bokad.

Det var en annan av luciakandidaterna som skulle ta hand om mig idag, men inramningen var ungefär den samma. Lite mindre avklädning och fällning typ tandläkarstol och invirad i badlakan.  Besiktning  i skarpt ljus av ansikte , tio frågor och hon kom fram till att jag hade känslig, blandad hy med hormoniella blemmor.
–  Det är sådant vi kvinnor får dras med, som hon uttryckte det.
Pluspoäng. Jag kände mig nästan jämnårig med henne.

Peeling, ånga, varma handdukar, ansiktsmask, nya handdukar , kräm och vips var jag klar. Rosig o ren som en nybadad baby. Med på vägen fick jag rådet att två gånger i veckan använda den skyddande ansiktsmasken hon använt. Då skulle inte halsskinnet dra ihop sig som ett sviskon vid kyla.

Jo. jo. Det finns det ju tid till.

På vägen därifrån mötte jag en annan kvinna som bor här. Hon undrade om jag skulle komma på dansen i kväll.  Nere i loungen är det disco, med DJ och allt. För det ringa priset av 40:- får man komma och skuffa/skutta runt bäst man vill. Eftersom jag trots allt tillhör den yngre hälften här måste jag medge att var grymt nyfiken. Ordet russin-disco får plötsligt en ny innebörd.
Men… det är ju fredag, och gräsänka eller inte så är det På Spåret och Skavlan på TV. Tufft val, men ändå.

Innan dess blev jag uppbjuden till vänner i  grannhuset. Vi har känt varandra i många år och har ett och annat släktband gemensamt. Efter två glas vin var det dags att gå hem  och göra något åt den döda laxbiten jag lagt på upptining innan. Samtidigt som jag gick ut ur deras lägenhet öppnades granndörren och kvinnan där klev in i hissen med mig. Vi hälsade och hon undrade om jag hälsat på mina föräldrar.
–Senilsnöre, tänkte jag, hon såg ju var jag kom ifrån. Högt sade jag – Nej, jag har varit hos X och Y.
– Ja, det såg jag, sade hon. Är det dina föräldrar?

Klang och jubelspel! Ansiktsmasken fungerar!!! (Mannen i fråga är fyra månader äldre än jag, kvinnan ytterligare något lite äldre) Jag ska klina in mig minst två gånger i veckan om det har så föryngrande effekt.

Lagom till klockan åtta var jag i alla fall på plats i soffan med en kopp kaffe.

Första resan.
Vart är vi på väg? Utan skryt tog jag det samtidigt som förstaklasskupén.  Kände igen Trelleborg, och så många palindromska ortsnamn finns inte i Skåne. Färden på Minnenas Spår gick tillbaks till cykelsemestern i somras. Det finns knappast vackrare platser på vår jord än Österlen. Eller tuffare backar att trampa. Jag blev nästan övertygad om att turen skulle göras om. Nån gång. Ser också fram emot att träffa  goa vänner där borta och påskens konstrunda i Smedstorp.  Idel leende i soffan alltså.

Nästa tågresa gick till Malaga. Även därifrån har jag minnen, några år tillbaks i tiden. Vi landade  i Malaga ganska sent på kvällen en kväll i påskveckan, hämtade hyrbilen och hade en del svårigheter att hitta ut därifrån innan vi kom till Fuengirola och vårt bokade B&B. Under påskveckan hade vi dessutom  utomordentligt trevligt med de tvåbenta B&B,  och de minnena gjorde soffleendet än bredare. Men det finns uppenbarligen mer att se i Malaga.

Den tredje resan då? Jo den gick ännu längre tillbaks i tiden, till 1988. Då gjorde jag mitt hittills ända nedslag i USA, i just Chicago för att fira min emigrerade fasters 85-årsdag. Det besöket gjorde att jag fick kontakt med en del av släkten som jag inte haft innan. Ännu bredare flin!!

Som gästartist i programmet dök Svante Thuresson upp. Då började jag fnissa högt. Inte för att han tillhör mina favoriter. Nää,  men för preskriberad tid sedan var min väninna och jag av någon anledning barnfria en kväll, och firade med en syjunta. Så många stygn eller maskor kom väl inte till världen den kvällen, men däremot konsumerades ett antal glas vin. Sedan skulle vi gå ut med hundarna. Eller tvärtom. Minns inte så noga. I alla fall passerade vi ortens nöjeslokal och vinet trängde på. En kunde passa djuren, medan den andra lånade faciliteterna. Nu var det bara så att Svante Thuresson spelade där den kvällen och en dörrvakt ville ha 50:- per person i inträde. För att vi skulle låna toan. Vid det tillfället tyckte vi det var så sanslöst lustigt att vi fick skrattanfall i klass med dem som fick oss utkastade från två års lektioner i franska. Skulle vi b-e-t-a-l-a för att gå på toa bara för att Svante-f-ing-Thuresson spelade där??  Jag kan minnas hur vi hängde på varandra och krampade av skratt med mascaran rinnande.

Hundarna gick hem med oss  till våra egna toaletter.

Som sagt preskriberat nu.

Kvällens resa hade varit bra så långt.

Hos Skavlan dyker sedan Carolina Gynning upp. En mogen kvinna på drygt 30. Och henne har jag haft som elev i bild ett år på högstadiet.  Ett faktum ingen ansiktsmask hjälper mot. Även om hon inte var så ofta närvarande då, har hon uppenbarligen tagit åt sig konsten.
Hon hade dessutom funderingar på att sluta blogga och bli mer privat.

Ska jag kanske ta åt mig där?