Vi fick två tubkikare i julklapp, varav den ene skulle bytas/lämnas tillbaka. Det var en av dagens uppgifter för mig. Med kikare och  stativ i sina fortfarande obrutna originalförpackningar och med kvittot i påsen körde jag in till centrala Malmö redan tidigt i förmiddags för att slippa det stora parkeringskaoset.

Inne på Japan Foto var den ene av tjejerna upptagen med att ta passfoto. Den andra var ännu mer upptagen med att i telefon diskutera vem som gjort vad med vem på någon fest. Riktigt allmänbildande faktiskt.
Så småningom var passfotografen färdig och tog sig an mig. Ungefär samtidigt som en kille som levererade vattendunkar fick den andra att släppa luren.

Jag lade upp förpackningarna och kvittot på disken och sade som det var, vi hade fått dubbelt. En misstänksam blick och så började hon bryta förpackningarna och syna innehållet. Jag påpekade att vi inte ens haft dem uppe, men hon måste kolla ändå. Ja, ja, det kan man ju förstå. Linsskyddet till kikaren ville inte stanna på plats och det fick jag veta i en lätt anklagande ton.  Som sagt, vi hade inte haft det uppe…

Nu kom den verkliga 10 000-kronorsfrågan:
-Var är kreditkortet?
– Va?
– Kreditkortet som användes när sakerna betalades.
– Förhoppningsvis i tryggt förvar i sonens plånbok, svarade jag.
– Det måste jag ha för att kunna betala tillbaks summan.

Så, alltså, om jag köper en present och betalar med kreditkort, och mottagaren inte vill ha det, måste jag förutom varan i oskadat skick och kvitto ha med mig givarens kreditkort? Jodå, det var rätt uppfattat, precis så ska det gå till. Någon av oss platsade i Snillen Spekulerar, det kände jag i lilltån.

Inom mig kunde jag visualisera hur hela tjocka släkten sitter och spelar sällskapsspel med varandras kreditkort efter julklappsutdelningen. Vid den tiden på året  är det nog många Svarte Pettrar i leken. Eller ska vi kanske chartra en buss och åka runt i affärerna och byta klappar som en enda stor, lycklig familj?  För det är väl det vi….eller?

Oj. Tänk vad Norén eller möjligen Gardell kunde göra av det? Jag insåg min dramatiska begränsning och lade ner det projektet. I stället plockade jag fram den kvinnliga noshörningen i mig. Det är inte för inte jag har bott på Näset i 23 år. En egenskap man lär sig då  är att kunna vara riktigt räligt, överlägset tillrättavisande. En viss lärarerfarenhet är inte heller fel i sammanhanget.

Hon-med-luren försökte komma till sin kollegas räddning genom att säga att det var bättre jag kom tillbaks sent på eftermiddagen när de hade pengar i kassan så det kunde lämna tillbaks kontanter.

*suck*

Från början hade jag funderingar på att byta till ett nytt objektiv till storkameran, men skrotade de planerna. De frågade ju inte ens om jag ville ha något annat i stället.

Det slutade i alla fall med att jag, efter kontroll av telefonnummer, körkort, nästan fingeravtryck, fick beloppet insatt på mitt kreditkort istället. Tjejen var inte heller mer stukad än att hon lyckades framställa det som om hon gjort en god gärning.

I vår nya, fina lägenhet finns en frys, lagom för några isbitar. OK, överdrivet, det får plats en BigPack glass och en påse broccoli också, om man pressar på lite. Mannen tyckte först vi kunde klara oss med det, men efter att ha fått traska tillbaks till frysdiskarna i diverse affärer med allehanda godsaker har även han insett att vi behöver mer frysutrymme.

Så, med ett nytankat kreditkort hittade jag ett litet lagom frysskåp på rean. Det är redan levererat och står nu på plats i förrådet. Det är nästan så jag får lust att baka bullar och stoppa i. Kanske för att fira att Tele2 efter nästan sex veckor äntligen lyckats flytta över vårt telefonnummer??

Jag har förresten köpt en ny azalea också. Av en ren slump en lila. Om grannen skulle titta in får jag hoppas att han tillhör  de minst 8% av den manliga befolkningen som lär vara färgblind.