Det har hastigt och lustigt (?) blivit kallt. Från global uppvärmning till ny istid på  någon vecka. Ibland är det svårt att hänga med i svängarna. Men det är skönt att miljökonferensen hade verkan.

I förmiddags visade termometern på – 11,8 grader. I Skåne. Vid kusten… Dessutom lyste solen från en nästan klarblå himmel.

Det förpliktigar. På med långkalsonger och undertröjor, tjockbyxor, jacka, bottna med pälsfodrade kängor och sedan toppa det hela med mössa ner över öronen och ett par rejäla vantar. Vi vände näsan mot väster och havet och kom så småningom ner till havet vid Sibbarp. Några damer på kallbadhuset hoppade med glada rop  i havet utan vare sig mössa eller vantar.  Det kan definitivt inte vara nyttigt.

På tal om vantar måste jag fälla in en parentes. För någon månad sedan var jag inne i en damklädesbutik i stan, och hamnade i kön till kassan bakom en kvinna som frågade efter torgvantar. Sådana där med avklippta fingrar. Expediten plockade fram några, men de dög inte. För klumpiga att skriva på datorn med, sade kunden. Nu blev även jag nyfiken. Om hon satt och skrev utomhus ska jag aldrig mer gnälla över min egen skrivklåda. Men det gjorde hon inte, de hade det bara så förbaskat kallt på kontoret att  fingrarna stelnade på henne.
– Oj då, sade expediten. Var jobbar du då?
– På Eon….
Skomakarens skor, eller?

Nu var vi alltså nere vid Sibbarp, och jag har en viss  fäbless för att fotografera bryggor. Badbryggorna med sina isdraperier  var ett välkommet motiv.

Öresundsbron kändes ganska nära så vi traskade på. Så nära var    den nu inte, men vi kom till slut till brofästet och vände sedan in mot land igen, och kom upp på vägen som går till Bunkeflo, och tänk, där kom bussen!

En impulsidé, och  vi hoppade på (jag blev strängt förmanad av chauffören för att jag tryckte upp mitt busskort mot läsaren för tidigt) och åkte in till stan för att besöka Moderna Muséets nyöppnade filial.  Har man nu flugit ner getabocken i bildäcket från kungliga huvudstaden bör man visa detta kreatur sin vördnad och hälsa på. Eller något.

Bara lite kaffe först, dels för att tina upp lite och hämta andan, dels för att lugna nerverna efter en tur med Malmö Lokaltrafik. Jag har vänner som säger att de hellre går två mil med skoskav på isgata  än åker med dem. Jo, jag inser varför. Men en och annan nära-döden-upplevelse sätter kanske fart på livsandarna?

Gamla Roseum var vackert renoverat och det första som mötte var Luc Tuymans Against the Day.
Nja, Not asmused, som drottningmodern skulle ha sagt. Jag är alldeles för betuttad i de gamla impressionisterna för att bli imponerad av all modern konst. Kalla mig gärna konservativ och tråkig. Det bjuder jag på.
Så lite spektakulära tider, där en del var bra och en del kändes som ett tröttsamt försök att provocera.
Herregu’, har man jobbat inom skolvärlden i nästan hela sitt liv blir man inte chockerad av nakna kroppar i ormgropar.
Förortsfotona och konsumtionsbilderna gillades däremot. Sedan var det ju trevligt att få se Robert Rauschenbergs berömda get, Monogram, i verkligheten. Trots idogt rännande på muséer i Stockholm har jag aldrig haft den äran förut.

Vi hittade en buss som gick till Limhamn, gjorde korstecknet och hoppade på. Efter en liten lagom utskällning av busschauffören, och en mycket vassare av en dam på handikapplatsen längst fram,  för att Mannen vänt busskortet fel kom vi i väg. Dessvärre fungerade inte stoppknappen när vi skulle av, eller så hämnades chauffören. Vi fick hur som helst åka två hållplatser för långt, och fick ytterligare en promenad.

Drygt fyra timmar efter att vi lämnat hemmet återvände vi. Jag har redan  fyllt nästa veckas promenadkvot.