I går var en sådan där listdag. Dvs jag hade en lång lista på saker och ärenden som skulle utföras, och om än inte uppe med Mannen, så näst intill.

Efter en snabb rantafej här hemma var jag på plats i Limhamns centrum vid 10-tiden. Lämna halsband, posta brev, och så vidare till Willys. Malmborgs parkering har varit full de gånger jag varit där, Willys var ledig. Förmodligen beroende på att den ligger på andra våningen, med en ganska brant backe upp, som följs av en tvär vänstersväng. Det är nog många äldre bilförare som drar sig för den. Än så länge är klarar jag och småfranskan (min röda C3:a) den utan problem, och jag vet var man säkert kan hitta P-plats framöver.

På min lista stod också Träna? och eftersom det blåste genom märg och ben utomhus (alltså ingen stavgång)  strök jag frågetecknet, drog på mig träningskläderna och gick ner till gymmet.

Redan genom fönstret såg jag hur en välpumpad man i brottarlinne stod lutad mot en cykel, där en av de kvinnliga boende satt och trampade.  Lite av Stora Stygga Vargen, minuten innan han sätter tänderna i de små grisarna.

Scenen var oförändrad när jag kom in.  Kvinnan har jag pratat med vid flera tillfällen innan, och hon verkar vara en glad och vänlig själ. Jag hamnade på cykeln bredvid henne och efter en stund närmade sig  mannen igen, grabbade tag i några hantlar och började lyfta dem  framför spegeln.  Hans ålder var svårbestämd, men nånstans närmre de sextio, skulle jag tro. Han som sagt vältränad, och på hans högra överarm fanns en stor tatuering av ett vackert blont kvinnohuvud, med ett  namn, vi kan kalla henne Siw, under.

Det fantastiska med denna tatuering var att varje gång han spände sin biceps – och det var ofta – svällde Siwans huvud upp i ett stort leende. Han som orsakade hennes leende, och som hon levde i symbios med,   riktade nu hela sin uppmärksamhet mot damen bredvid mig.  Bland annat med att delge sitt livs historia. I korthet var det något mellan Daniel Westling och  Coq Rouge. Med vissa inslag av Bond. James Bond.
Min granne visade uppenbarligen rätt intresse och ställde rätt frågor, för snart var han i full färd att visa henne rätt träning för att bli av med gäddhänget.

Själv  var jag helt faschinerad av Siwans  leende. Det var nästan så att jag funderade på om den där fåniga historien om New Yorkaren som hade Wendy tatuerat ni-vet-var kanske var sann.

(Men okey då, jag smygkollade lite på övningarna, kan man ge gäddorna en match så..)

Nu är det i alla fall dags för årets sista dusch, hela listan är avbockad, gästerna kommer om några timmar och jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt år!!