Bland mycket annat lull-lull som ”ingår” i vår obligatoriska månadsavgift (finare ord för hyra) är en Spa-avdelning med gym och pooler.  Poolerna är än så länge bara hål i marken,  i och för sig vattenfyllt där ute, men är utlovade att kunna nyttjas i mars. Och eftersom det inte är Tele2 som håller i det så hoppas vi…

Gymmet ska vi som bor i bostadsrättsföreningen ha fri tillgång till,  spa-behandlingarna kostar däremot extra.

En eftermiddag strax före jul, när vi var nere i ‘loungen’  kommer en kvinna inseglande och vill presentera sina medarbetare i spa-avdelningen.  På rad ställer sig sju unga flickor – så unga att de obligatoriskt måste visa leg på Systembolaget. En del av dem på 16-årsdisco också för den delen.
En och en tog de ett steg fram, placerade ena foten på rak linje framför den andra, lade en hand på det framskjutna låret och presenterade sig.  Sacha, Natacha, etc, och berättade om sina specialiteter. De var så näpna att en  pinne med en numrerad stjärna i handen på dem inte förvånat ett dugg, inte heller om replikerna hade varit
– Och jag tycker om barn och gamla, att laga mat och vill ha fred på jorden..

Alla utom en var hudterapeuter med olika japanska inriktningar. Den sjunde var gyminstruktör och massör. Någon frågade om det inte fanns någon fotvårdsspecialist i gänget.  En väl befogad fråga på ett ställe där liktornarna frodas som svampar i jorden. Det fanns det inte, men Big Mama (så stor var hon ju inte, men vad kallar man Spa-ledarinnan utan att ge helt fel associationer??)  talade  om att man kunde få pedikyr och en av luciorna tog leende steget fram igen.
Gör kanske liktornar mindre ont om man lackar över dem?  Själv är jag förskonad men minns hur min mamma kvidande karvade i sina, medan doften av Oj-Oj låg tät över köket där hemma i stjärnhusen.

Gymmet har  i alla fall öppnat nu, om än med begränsade öppettider. Någonstans har kommunikationerna brustit mellan de första tankarna att detta skulle bli ett 55+boende (JAJA!  Jag  vet att jag passerade den gränsen i augusti.) och det färdiga resultatet med boende i alla åldrar. Hur kan man annars köra igång gymmet med öppettider mellan 10,00 – 18,00, när en stor del av de som ska nyttja det faktiskt arbetar fortfarande?
Nåja, vi är lovade andra tider när allt är klart i mars.

I går hade i alla fall Mannen och jag bokat en instruktionstid i gymmet med Hon-som-inte-är-hudterapeut. Tidigare har vi gått på andra gym, men har tyvärr låtit våra kroppar ligga i träda under hösten, och maskinerna var kanske annorlunda här, så det kändes befogat.

Hon-som-inte-är-hudterapeut gick runt med oss i släptåg, pekade och petade på maskinerna och satte sig ibland och visade hur man skulle göra. Det mesta verkade bekant, så efter hennes lilla guidning bestämde vi oss för att köra ett varv.

Jag gillar att värma upp på motionscykel medan Mannen föredrar cross-trainer. Efter drygt 10 minuters flåsande konstaterade vi båda att kondition är en färskvara. Och att vår  definitivt hade passerat bäst-före-datum någon gång under hösten.  Jag kommenterade att min arbetspuls nu låg på 118. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt efter den tiden, men visste ju också att jag bara körde på motstånd 5, medan jag tidigare på tjej-gymmet i Vellinge alltid körde på 7:an.
Mannen såg lätt chockad ut över min höga puls, tyckte väl att jag var värre ute än han, och sade att hans puls bara låg på 59. Påpekas ska att han alltid varit väldigt stolt över sin låga vilopuls, som vid hälsokontroller lurat i sköterskor att han varit elitidrottsman. Yngste sonen brukar kommentera att det mer lutar åt igelkott i dvala, men det är en annan sak.
59? Det fick t o m mig lätt imponerad – eller undrande. Han flåsade duktigt, och svetten lackade där han stod och viftade på sitt plågoredskap.  Jag sneglade bort på displayen som visar olika värde. Om våra displayer var likadana fick jag det till att hans puls låg på 148.  59, som just då  höjdes till 60, borde vara förbrukade kalorier. Nädå, så var det inte, fick jag till svar.
En egenskap jag har är att jag måste bli överbevisad innan jag ger mig, så jag hoppade av min stålhäst och stegade bort till Mannen. Puls 148…
Ok, han hade inte glasögonen på sig.

Vi körde varvet runt på maskinerna, och efteråt började jag titta runt efter någon matta att stretcha på. Hon-som-inte-är-hudterapeut kom in och jag frågade henne och blev hänvisad en liten mattstump som i princip räckte till rumpan.

Nu idag känns det  att mattan var för liten.  Eller att inte alla muskler i kroppen har använts i flytten. En jäkla träningsvärk med andra ord.  Dock inte i sidorna. Det fanns nämligen ingen vridmaskin på nya gymmet.